En stund senare...
Bloggandet kändes inte längre prioriterat och jag flöt in i andra aktiviteter. Nu har det gått en tid och jag har skrapat ihop 1563 dagars drogfrihet (4 år 3 månader och 11 dagar). Den sponsor jag skaffade under konventet på Fårö 2010 är fortfarande min sponsor och jag står i begrepp att redovisa mitt sjunde steg (mina fantasier om att jag skulle vara en 12-stegsraket och göra alla stegen på ett år eller två har sedan länge försvunnit). Mycket i livet har fallit på plats. Min hemmagrupp är i stort sett död och jag har startat en ny grupp i en närbelägen stad som tyvärr (pga bristande servicevilja) går på kryckor just nu, men det är i vart fall en gemenskap jag känner mig hemma i, inte som min förra hemmagrupp som fylldes med människor som trodde de kunde förändra traditionerna och "göra på sitt sätt". Min servicevilja har blivit om än större än den var tidigare och jag gör service i både grupp och distrikt med en förhoppning om att inom ett par år göra den i region också. Min ensamhet har blivit "vacker" och jag slits inte mellan en massa olika val längre, min resa är utstakad och det är inte längre jag som håller i rodret; jag har lämnat över styrandet till min älskade högre makts händer. Det finns mycket som jag skulle vilja skriva och berätta, om människor jag mött längs vägen men tiden räcker inte riktigt till. Jag hoppas att jag får möjligheten att återkomma senare med mer delar ur det liv som inte längre levs i kaos. Kram
Konventsbaksmälla
Kom hem från Fårö i söndags och först nu börjar jag bli människa igen, jag har känt mig ensam och sovit mestadels, nu är jag inte lika trött längre, men ack så väl ensam. Jag brukar säga att 85% av min ensamhet är självvald, och det är sant, men de andra femton procenten är det INTE!
Det är något som saknas, men jag är inte desperat och jag letar inte akivt efter något eller någon.
Jag jobbar i stegen och går på möten, cyklar och betar sakta men säkert av Kvinnofängelset, sett 260 avsnitt lite drygt nu, men eftersom jag börja komma ihåg vad som händer är det inte lika kul längre, kanske lämnar jag det oavslutat och ger mig på en annan, mer passande hobby?
Konventet gav mig några nya vänner och ett mycket kärt återséende, en person som jag senast träffade 2004 och som då var så påtänd att jag inte fattar hur han kunde minnas att vi sågs då :p men det var kul att se honom nu med snart fem års drogfrihet.
Den totala drogfriheten på konventet var knappt 2400 år och det säger mig att det fungerar, om man gör det man ska.
Jag väntar just nu på att få dela steg 2 så jag kan dra igång med tredje, då att jag inom kort kan sätta tänderna i fjärde, som jag verkligen ser fram mot.
Jag fick ett par länkar idag med totalt 2,5 GB amerikanska talare, så de dagar jag inte har några möten finns inspirationen om jag behöver den, eller om jag skulle befinna mig där jag inte kan gå på möten.
Nu ska jag lägga mig och förhoppningsvis somna.
Kärlek, frid och sinnesro önskar jag er alla!
Det är något som saknas, men jag är inte desperat och jag letar inte akivt efter något eller någon.
Jag jobbar i stegen och går på möten, cyklar och betar sakta men säkert av Kvinnofängelset, sett 260 avsnitt lite drygt nu, men eftersom jag börja komma ihåg vad som händer är det inte lika kul längre, kanske lämnar jag det oavslutat och ger mig på en annan, mer passande hobby?
Konventet gav mig några nya vänner och ett mycket kärt återséende, en person som jag senast träffade 2004 och som då var så påtänd att jag inte fattar hur han kunde minnas att vi sågs då :p men det var kul att se honom nu med snart fem års drogfrihet.
Den totala drogfriheten på konventet var knappt 2400 år och det säger mig att det fungerar, om man gör det man ska.
Jag väntar just nu på att få dela steg 2 så jag kan dra igång med tredje, då att jag inom kort kan sätta tänderna i fjärde, som jag verkligen ser fram mot.
Jag fick ett par länkar idag med totalt 2,5 GB amerikanska talare, så de dagar jag inte har några möten finns inspirationen om jag behöver den, eller om jag skulle befinna mig där jag inte kan gå på möten.
Nu ska jag lägga mig och förhoppningsvis somna.
Kärlek, frid och sinnesro önskar jag er alla!
Neighbor to the Beast ;)
Idag (eftersom klockan passerat midnatt) så har jag varit drogfri i 667 dagar.
Om man väljer att inte räkna dagarna så har det gått 1 år, 9 månader och 29 dagar sen jag senast var påtänd.
Det känns riktigt bra när man tänker efter att man har fått vakna ångestfri och klar i skallen i snart ett år och tio månader. Vissa dagar känns det om om det är en evighet, andra känns det som om det var förra veckan jag tände på senast, perspektivet beror en aning på dagsformen.
När jag tänker efter så har jag i stort sett bara lyxproblem numera, jag gnäller som fan när Spotify inte fungerar eller uppkopplingen går ner, eller om det regnar (trots att jag föredrar hösten framför sommaren). Jag ska inte säga att livet glider på en räkmacka, men det är okej, och det är okej att det "bara" är okej, jag ser ingen anledning till att jag skulle springa omkring och skratta av lycka eller sitta och gråta i ett hörn; livet är som sagt okej :)
En sak som uppenbarar sig mer och mer är att jag uppskattar mitt eget sällskap mer än tidigare; jag tycker om att sitta ensam hemma mer fördragna gardiner och titta på en australiensisk såpa och bara njuta av mitt eget sällskap (självklart också Lukas). Visst fan är det trevligt att träffa människor också, som ikväll när det vart en trevlig fika efter mötet, kvällen var förhållandevis varm så man kunde sitta utomhus och snacka lite skit, självklart vart det en del "shop talk" som det alltid blir i anslutning till möten, men det var ändå väldigt trevligt. Jag konstaterade att jag närvarat på knappt fyrahundra möten sen mitt senaste återfall och på samma gång att jag skulle haft 842 rena dagar om jag lyckats hålla mig från det att jag steg in på mitt första möte, men om inte om fanns så skulle inte mycket vara som det är nu, men jag ångrar inte mycket; det finns inte någon riktig anledning att springa runt och ångra saker som man gjort (eller inte gjort) då det förflutna är förbi och det enda morgondagen har att bjuda på är nya upplevelser, nya möten med människor och nya intryck som förhoppningsvis gör framtiden till en lika trevlig upplevelse som de senaste 667 dagarna.
Hur man än vrider och vänder på det så lever jag i ett program som gäller "bara för idag", så varför inte leva efter den principen? Visst, man behöver inte ställa allt på sin kant och leva som om varje dag vore den sista (blir svårt att planera då) men jag ser ingen anledning att oroa mig för framtiden; det som händer är det som är meningen ska hända och det finns väldigt lite jag kan göra för att förändra det, men det gäller att vara på sin vakt och inte ta onödiga risker.
Den påbörjade veckan kommer inte att bjuda på nåt speciellt som det ser ut nu, förutom "International "Suit-up" day" den 13:e :) Det ska bli kul att klä upp sig för en dags skull, frågan är bara vad som passar? Men det blir i vart fall skjorta, slips, och förhoppningsvis kavaj med matchande byxor ;)
Jag längtar en aning till nästa vecka när min psykolog kommer tillbaka efter sina fem veckors semester så jag kan komma igång med min terapi igen, det är verkligen något jag saknat den senaste månaden, speglingen från någon som vet vad han snackar om, som inte dömer och som ger mig de verktyg jag så väl behöver för att fungera i denna konstiga värld.
Jag tänker absolut inte lova att jag ska börja skriva oftare än det varit tidigare (vill minnas att det senaste jag skrev var den åttonde maj) för jag har ingen som helst aning om vad morgondagen har att bjuda på, förutom de ärenden jag tänkt uträtta när det är en mötesfri dag.
Frid och tålamod mina vänner, det är det jag önskar er just nu, och om det är jobbigt så är svaret på frågan om det blir bättre; ja det blir det, det blir det alltid :)
Om man väljer att inte räkna dagarna så har det gått 1 år, 9 månader och 29 dagar sen jag senast var påtänd.
Det känns riktigt bra när man tänker efter att man har fått vakna ångestfri och klar i skallen i snart ett år och tio månader. Vissa dagar känns det om om det är en evighet, andra känns det som om det var förra veckan jag tände på senast, perspektivet beror en aning på dagsformen.
När jag tänker efter så har jag i stort sett bara lyxproblem numera, jag gnäller som fan när Spotify inte fungerar eller uppkopplingen går ner, eller om det regnar (trots att jag föredrar hösten framför sommaren). Jag ska inte säga att livet glider på en räkmacka, men det är okej, och det är okej att det "bara" är okej, jag ser ingen anledning till att jag skulle springa omkring och skratta av lycka eller sitta och gråta i ett hörn; livet är som sagt okej :)
En sak som uppenbarar sig mer och mer är att jag uppskattar mitt eget sällskap mer än tidigare; jag tycker om att sitta ensam hemma mer fördragna gardiner och titta på en australiensisk såpa och bara njuta av mitt eget sällskap (självklart också Lukas). Visst fan är det trevligt att träffa människor också, som ikväll när det vart en trevlig fika efter mötet, kvällen var förhållandevis varm så man kunde sitta utomhus och snacka lite skit, självklart vart det en del "shop talk" som det alltid blir i anslutning till möten, men det var ändå väldigt trevligt. Jag konstaterade att jag närvarat på knappt fyrahundra möten sen mitt senaste återfall och på samma gång att jag skulle haft 842 rena dagar om jag lyckats hålla mig från det att jag steg in på mitt första möte, men om inte om fanns så skulle inte mycket vara som det är nu, men jag ångrar inte mycket; det finns inte någon riktig anledning att springa runt och ångra saker som man gjort (eller inte gjort) då det förflutna är förbi och det enda morgondagen har att bjuda på är nya upplevelser, nya möten med människor och nya intryck som förhoppningsvis gör framtiden till en lika trevlig upplevelse som de senaste 667 dagarna.
Hur man än vrider och vänder på det så lever jag i ett program som gäller "bara för idag", så varför inte leva efter den principen? Visst, man behöver inte ställa allt på sin kant och leva som om varje dag vore den sista (blir svårt att planera då) men jag ser ingen anledning att oroa mig för framtiden; det som händer är det som är meningen ska hända och det finns väldigt lite jag kan göra för att förändra det, men det gäller att vara på sin vakt och inte ta onödiga risker.
Den påbörjade veckan kommer inte att bjuda på nåt speciellt som det ser ut nu, förutom "International "Suit-up" day" den 13:e :) Det ska bli kul att klä upp sig för en dags skull, frågan är bara vad som passar? Men det blir i vart fall skjorta, slips, och förhoppningsvis kavaj med matchande byxor ;)
Jag längtar en aning till nästa vecka när min psykolog kommer tillbaka efter sina fem veckors semester så jag kan komma igång med min terapi igen, det är verkligen något jag saknat den senaste månaden, speglingen från någon som vet vad han snackar om, som inte dömer och som ger mig de verktyg jag så väl behöver för att fungera i denna konstiga värld.
Jag tänker absolut inte lova att jag ska börja skriva oftare än det varit tidigare (vill minnas att det senaste jag skrev var den åttonde maj) för jag har ingen som helst aning om vad morgondagen har att bjuda på, förutom de ärenden jag tänkt uträtta när det är en mötesfri dag.
Frid och tålamod mina vänner, det är det jag önskar er just nu, och om det är jobbigt så är svaret på frågan om det blir bättre; ja det blir det, det blir det alltid :)
Nedtrappning
Nu har jag genomgått första fasen i min nedtrappning!
Mina tvångshandlingar har blivit fler, mina tvångstankar mer intensiva och jag sorterar som aldrig förr, men jag trivs.
Jag ser ljuset i tunneln och hoppas innerligt att det inte är ett mötande tåg. Jag känner att vissa känslor är på väg tillbaka (om än att de flesta är negativa så är de ändå känslor). Jag ser ljust på framtiden, i alla fall de närmsta timmarna.
Det är som om jag tagit ett kliv tillbaka, nu är det inte en dag i taget längre, nu är det en timme, en kvart eller till och med en minut i taget, men jag har gjort det förr och jag ska klara det igen.
Lev och låt leva!
Mina tvångshandlingar har blivit fler, mina tvångstankar mer intensiva och jag sorterar som aldrig förr, men jag trivs.
Jag ser ljuset i tunneln och hoppas innerligt att det inte är ett mötande tåg. Jag känner att vissa känslor är på väg tillbaka (om än att de flesta är negativa så är de ändå känslor). Jag ser ljust på framtiden, i alla fall de närmsta timmarna.
Det är som om jag tagit ett kliv tillbaka, nu är det inte en dag i taget längre, nu är det en timme, en kvart eller till och med en minut i taget, men jag har gjort det förr och jag ska klara det igen.
Lev och låt leva!
Biverkningar
Nu har jag på papper (eller nja, fass.se) varför jag mår som jag gör, varför mina blodfetter är höga som hos en sextioårig bagare med rulltårta som vardagslunch, varför jag inte kan pissa som folk utan måste ta en massa medicin för det. Allt beror på de förbannade antidepressiva jag tryckt i mig de senaste två åren. Sen att utsättningssymptomen är ännu värre gör ju knappast någon gladare, och att jag måste ta en massa ångestdämpande under tiden jag sätter ut gör mig bara förbannad.
Jag vill vara frisk, fri och glad, kåt, känslosam och lycklig, inte psykotisk, paranoid och ambivalent med tvångshandlingar och mörka tankar.
Varför måste man medicinera för att må bra? Hur gjorde man förr i tiden? Långt innan Hibernal kom in på stormavdelningarna?
Varför måste livet vara en plåga? Varför kan jag inte vara som alla andra? Varför kan inte mitt helvete ta slut nån gång.
Kommentera, svara, PM:a (om ni inte vill att alla ska läsa), snälla vänner; ge mig en lösning innan jag dör av inre smärta.
Jag vill vara frisk, fri och glad, kåt, känslosam och lycklig, inte psykotisk, paranoid och ambivalent med tvångshandlingar och mörka tankar.
Varför måste man medicinera för att må bra? Hur gjorde man förr i tiden? Långt innan Hibernal kom in på stormavdelningarna?
Varför måste livet vara en plåga? Varför kan jag inte vara som alla andra? Varför kan inte mitt helvete ta slut nån gång.
Kommentera, svara, PM:a (om ni inte vill att alla ska läsa), snälla vänner; ge mig en lösning innan jag dör av inre smärta.
Kärlek
Detta berörde mig oerhört mycket, så mycket att jag inte kunde hålls tårarns borta.
http://www.youtube.com/watch?v=zaP7STV1aFs
http://www.youtube.com/watch?v=zaP7STV1aFs
Förfall
Jag har kämpat som en dåre för att klara av att gå ner tjugo kilo på tre månader, vilket jag lyckades med; när jag sen börjar gymma så börjar jag gå upp igen, trots att jag håller min diet och bara tränar förbränning, hur förklarar man det?
Jag borde klippt och rakat mig för flera dagar sen men eftersom jag inte kommer i mina byxor så känns det som om det kvittar.
Lukas förgyller mitt liv, när han inte ligger och sover på min plats i soffan, trots att jag frågar flera gånger om han vill gå ut och kissa.
Att trappa ned antidepressiva läkemedel är en plåga, jag blir likgiltig och vill självdö, lägga mig ner och vältra mig i min självömkan.
Mitt i allt detta så vill försäkringskassan göra om hela min Aspergerutredning med en utomstående konsultläkare, som om inte de åtta månader av utredning jag genomgått räckte till, allt för att djävlas med den enskilde individen, jag fick faktiskt min diagnos den tjugofemte maj förra året och har äntligen börjat lära mig leva med den; nej då ska allt rivas upp igen som om jag vore gjord av Papier-maché och kan behandlas som en badboll nån unge glömt på stranden förra sommaren.
Jag är i alla fall sjukskriven till den sista augusti, vad som händer sen vet ingen.
Nu ska jag ta hunden på en promenad och sen åka söderut längs kusten, med kikaren i högsta hugg i jakt på lite sälar, tänk om man kunde få bli säl i nästa liv?
Jag borde klippt och rakat mig för flera dagar sen men eftersom jag inte kommer i mina byxor så känns det som om det kvittar.
Lukas förgyller mitt liv, när han inte ligger och sover på min plats i soffan, trots att jag frågar flera gånger om han vill gå ut och kissa.
Att trappa ned antidepressiva läkemedel är en plåga, jag blir likgiltig och vill självdö, lägga mig ner och vältra mig i min självömkan.
Mitt i allt detta så vill försäkringskassan göra om hela min Aspergerutredning med en utomstående konsultläkare, som om inte de åtta månader av utredning jag genomgått räckte till, allt för att djävlas med den enskilde individen, jag fick faktiskt min diagnos den tjugofemte maj förra året och har äntligen börjat lära mig leva med den; nej då ska allt rivas upp igen som om jag vore gjord av Papier-maché och kan behandlas som en badboll nån unge glömt på stranden förra sommaren.
Jag är i alla fall sjukskriven till den sista augusti, vad som händer sen vet ingen.
Nu ska jag ta hunden på en promenad och sen åka söderut längs kusten, med kikaren i högsta hugg i jakt på lite sälar, tänk om man kunde få bli säl i nästa liv?
Steg fyra
Faktum är att steg fyra är det jävligaste jag varit med om, jag ska räkna upp allt jag har gjort i mitt liv, alla jag skadat, förolämpat, allt jag stulit, allt ska räknas upp. Jag har varit igång i elva månader nu och jag ser inget slut på det, men det får ta den tid det tar, för grundligt ska det bli, det kan ni ge er fan på.
För övrigt så har jag fått en läkarledd nedtrappning av mina antidepp, och nu känns det att det börjar svänga igen (sjunde dagen nu) men jag har fått en del ångestdämpande som stöd under nedtrappningen så det ska nog ordna sig. Sjukskriven till sista augusti är jag också och nu väntar ytterliggare en utredning som FK beställt ang min arbetsförmåga. Ska bli intressant att se hur etta slutar.
För övrigt så har jag fått en läkarledd nedtrappning av mina antidepp, och nu känns det att det börjar svänga igen (sjunde dagen nu) men jag har fått en del ångestdämpande som stöd under nedtrappningen så det ska nog ordna sig. Sjukskriven till sista augusti är jag också och nu väntar ytterliggare en utredning som FK beställt ang min arbetsförmåga. Ska bli intressant att se hur etta slutar.
arton månader
...tog jag igår men det är ikväll jag får den grå brickan och min medalj.
Man brukar säga att färgen symboliserar den "grå vardagen" och det är verkligen där jag befinner mig, om än att solen är gul och skyn blå, gräset grönt och hunden svart :p
Man brukar säga att färgen symboliserar den "grå vardagen" och det är verkligen där jag befinner mig, om än att solen är gul och skyn blå, gräset grönt och hunden svart :p
Medicinjustering (igen)
Nu har jag fått min medicin justerad igen, tillbaka på normaldos(?) 150mg efexor per dag plus lite annat för att få mig lugn och sömnig. Jag känner ännu ingen skillnad och oroar mig mest för det kommande mötet med försäkringskassan, avstämningsmöte kallas det visst; undra vad vi ska stämma av? Mitt tillstånd är statiskt om än försämrande.
För övrigt så är det påskafton idag, och det ska firas med ett möte kl 13 och en påskmåltid kl 16 tillsammans med min sponsor och ytterligare två medlemmar i NA.
Kvällen kommer att avslutas på samma sätt som de senaste tre kvällarna, med en riktigt lång promenad med hunden; gårdagens varade i två timmar utan uppehåll, annat än för luktande, pissande och en och annan skitning (självklart av hunden :P).
På det hela taget känns det okej, jag längtar dock till tisdag då jag har nästa session med min ärade psykolog, och till den nionde då jag har nästa sittning.
För övrigt så är det påskafton idag, och det ska firas med ett möte kl 13 och en påskmåltid kl 16 tillsammans med min sponsor och ytterligare två medlemmar i NA.
Kvällen kommer att avslutas på samma sätt som de senaste tre kvällarna, med en riktigt lång promenad med hunden; gårdagens varade i två timmar utan uppehåll, annat än för luktande, pissande och en och annan skitning (självklart av hunden :P).
På det hela taget känns det okej, jag längtar dock till tisdag då jag har nästa session med min ärade psykolog, och till den nionde då jag har nästa sittning.
sömn
Vaknade vid tio i förmiddags och var så trött att jag kände mig tvungen att lägga mig igen mellan elva och halv ett. Nu är klockan strax efter tre och det enda jag vill är att gå och lägga mig igen, och det blir nog så efter en runda med hunden. Stackars Lukas som har en husse som bara vill sova, men han trivs otroligt bra vid min sida, snarkandes så där "hemtrevligt".
Nackdelarna av min medicinhöjning har dykt upp också, sexlusten är borta och på ett sätt är det bra, jag ser alla som människor, inte objekt; men det är fruktansvärt trist att inte känna lust. Dessutom känns det som om jag faller längre och längre ner i ett svart hål av självömkan och meningslöshet, jag är likgiltigt till allt och det känns totalt meningslöst.
Nackdelarna av min medicinhöjning har dykt upp också, sexlusten är borta och på ett sätt är det bra, jag ser alla som människor, inte objekt; men det är fruktansvärt trist att inte känna lust. Dessutom känns det som om jag faller längre och längre ner i ett svart hål av självömkan och meningslöshet, jag är likgiltigt till allt och det känns totalt meningslöst.
Allt är platt utom magen
Nu är livet platt igen, inga toppar (inte för att det vart det senast heller) och inga bottenslag, bara samma gamla vanliga rutin och lunk.
Jag hade hoppats att jag skulle orka masa mig iväg till gymmet nån dag men det är jobbigt att bara kliva ur sängen.
Det är tur att jag har hunden som vill ut på morgonen, annars hade jag nog legat kvar tills efter lunch.
Jag hade hoppats att jag skulle orka masa mig iväg till gymmet nån dag men det är jobbigt att bara kliva ur sängen.
Det är tur att jag har hunden som vill ut på morgonen, annars hade jag nog legat kvar tills efter lunch.
Sjukdomsinsikt
Jag är en idiot som laborerar med min medicin som om det vore en kemilåda moch jag vore fem år
Om jag bara hade klippt av linan och publicerat ett självmordsbrev precis innan, så hade jag ställt människor inför ett faktum som man inte kan göra något åt och som man måste acceptera hur tungt det än är.
Nu valde jag istället att tala om det en avsevärd tid innan, och lägger på så vis över över ansvaret för mitt frånfälle på andra. Jag tvingar människor som bryr sig om mig att oroa sig för när beskedet kommer att komma att jag inte längre finns.
Och jag lägger ansvaret på mina vänner att försöka hindra dig.
Om de sen inte hindrar dig, utan jag gör det ändå, så lägger jag en skuldbörda på dem. De får leva med att de inte lyckades hindra mig.
Därigenom har jag visat bristande respekt!
Vad det faller på är min sjukdom! Jag har agerat respektlöst eftersom jag inte använt den empati som jag inte har förmåga till.
I vilket fall som helst så ber jag alla som läst det nedanstående om ursäkt. Anledningen till det jag skrev är uppenbarligen det faktum att jag halverat min medicinering, så jag ska genast återgå till normaldos och konsultera min läkare.
Förlåt mig.
Om jag bara hade klippt av linan och publicerat ett självmordsbrev precis innan, så hade jag ställt människor inför ett faktum som man inte kan göra något åt och som man måste acceptera hur tungt det än är.
Nu valde jag istället att tala om det en avsevärd tid innan, och lägger på så vis över över ansvaret för mitt frånfälle på andra. Jag tvingar människor som bryr sig om mig att oroa sig för när beskedet kommer att komma att jag inte längre finns.
Och jag lägger ansvaret på mina vänner att försöka hindra dig.
Om de sen inte hindrar dig, utan jag gör det ändå, så lägger jag en skuldbörda på dem. De får leva med att de inte lyckades hindra mig.
Därigenom har jag visat bristande respekt!
Vad det faller på är min sjukdom! Jag har agerat respektlöst eftersom jag inte använt den empati som jag inte har förmåga till.
I vilket fall som helst så ber jag alla som läst det nedanstående om ursäkt. Anledningen till det jag skrev är uppenbarligen det faktum att jag halverat min medicinering, så jag ska genast återgå till normaldos och konsultera min läkare.
Förlåt mig.
Framanad känsla
Upplever just nu en framanad känsla. Känner att det spelar så stor roll om jag lever eller är död, faktum är att jag i smyg funderar på om jag inte skulle ta tag i saker och ting och ta mitt liv i alla fall. Inte för att jag är det minsta deppig utan för att jag inte har lust att springa in i ekorrhjulet igen. Nog för att jag anmält mig till en distanskurs i matte och anmält mig till högskoleprovet, men vad spelar det för roll egentligen när man tänker efter? Jag vet att känslan inte är äkta och att jag inte kan hitta någon egentlig anledning att ta mitt liv, men ändå finns det saker som gör att jag funderar på det. Samma anledning till att det inte finns någon anledning ÄR en anledning.
Jag har uppnått den materiella status jag vill ha och behöver, jag har ett fordon för min fortskaffning, jag har datorer, tv-spel och "skärmar" i de storlekar och kvalité jag vill ha, så egentligen finns det inget att tråna eller kämpa för längre.
Jag upplever inte känslor som andra, tydligen. Jag känner inte kärlek till någon, inte ens om jag anstränger mig, jag upplever inte lycka och jag blir inte glad; för den delen inte ledsen eller sorgsen heller, knappast aldrig arg eller agiterad. Det enda jag jag känner är saknad... Saknad efter några personer som inte längre vandrar med oss här, men som finns i mina minnen och i "andevärlden". Jag saknar Erik, Bengt-Göran och Malte (som jag i och för sig aldrig fick träffa) och jag kan inte förklara varför jag saknar dem. För att inte ägna mig åt rundprat eller smygande så ska jag förklara; Erik var min farfar, som jag lyckats få kontakt med genom mitt personliga medium, B-G var min morbror, vars begravning jag valde att inte närvara på (och som jag inte träffade de senaste tio åren i hans liv) och Malte är den son jag skulle haft om han inte blivit aborterad. Han skulle ha fötts i oktober 2008 om han fått chansen, men jag kan inte låta bli att sakna honom trots att jag aldrig ens fick veta i sinnevärlden att han verkligen fanns, allt jag vet är att han skulle ha blivit den son som jag skulle kunnat ta mig till och förstå, som skulle kunna förstå mig som jag är och låta mig vara som jag är utan att dömma eller åtsidosätta mig för den känslolösa människa jag är.
Min farfar är orolig att jag ska bli blåst på det han lovade mig innan han avled, för att det finns något som han ville (och fortfarande vill att jag ska ha), något som kommer att ha betydelse för mig och mitt minne av honom, något som han önskade att jag skulle ha men aldrig hann ge mig innan han togs ifrån mig.
B-G vill jag återse främst för att be om ursäkt för att jag inte kom på hans begravning och för att han var det närmaste en storebror jag någonsin haft och för att jag saknar honom.
Nu har jag visserligen tre barn i livet, en son som jag valt att inte träffa för att jag inte vill att mitt inflytande ska påverka honom (vem fan vill ge sin son en dålig uppväxt bara genom att vara en dålig far?); en son som jag kan sakna ibland då jag knöt an till honom så otroligt starkt men som jag känner en enorm skuld till genom att han skadades som en konsekvens av min drogande, och en dotter som jag tyvärr inte känner några band till. De två yngsta kommer inte längre att vara mina barn juridiskt då jag inte vill utsätta dem för en uppväxt i en dysfunktionell familj, utan ge dem den största present jag kan genom att låta min föredettas nya man adoptera dem, så de får en pappa som "finns där", som verkligen bryr sig om dem hela tiden, som är kapabel att älska dem, för den förmågan har inte jag, tyvärr.
Det bästa vore om jag dog, drog ur jacket, gick ur maskin, bytte planhalva eller petades ner i division två. Jag har inget att bevisa för någon längre men jag har gett några löften som jag kommer att hålla innan jag tar mitt slutgiltiga beslut. Jag har lovat min bror att följa med honom på hans livs första rättegång (som målsägare) och jag har lovat mig själv att göra ett niondesteg, att gottgöra allt den skada jag åsamkat min omgivning genom mitt sätt att vara, problemet är att jag inte känner varesig skuld eller skam för de handlingar jag utfört, ingen ånger för alla jag sårat, så jag kommer att göra det för deras skull, inte för min egen; för jag kommer inte att förändras oavsett vad som händer.
De mål jag hade i livet är uppnådda, och de nya "mål" som jag satt upp är bara ett spel för galleriet, för att omgivningen ska tro att jag har en anledning att fortsätta andas.
Så efter brorsans rättegång den elfte och min göttgörelse är det slut på tramsandet; då ska jag avsluta mitt liv och jag ska vara mid mina sinnes fulla bruk dvs opåverkad när jag träder in i nästa dimension eller blir maskföda.
Jag ska ta reda på vad som finns i "skåpet", om jag så ska bryta upp det, ta farväl av de få 'vänner' som kan komma att sakna mig och skriva ett testamente så att Lukas hamnar hos rätt person, att de få saker som verkligen betyder något hamnar hos de som förtjänat dem och vara mycket tydlig med att all korrespondans i min ägo ska brännas eller återföras till de som skickat den till mig.
Nu ska jag andas in lite friskluft på balkongen innan jag somnar.
Defileringsmusiken ska vara "Saga - Sleep well my brother", inga blommor ska finnas på min begravning och ingen annan än prästen ska yttra ett ord under cermonin. Jag vill bli jordfäst bredvid min farfar, Onny Rydén ska sköta svepningen och jag vill bli begravd i min favoritLonsdale (med skotskrutigt foder), Levis 501:or och mina vinröda Dr. Marteens; detta är min sista önskan, visa respekt genom att följa dessa enkla krav.
2010-03-06
Jag har uppnått den materiella status jag vill ha och behöver, jag har ett fordon för min fortskaffning, jag har datorer, tv-spel och "skärmar" i de storlekar och kvalité jag vill ha, så egentligen finns det inget att tråna eller kämpa för längre.
Jag upplever inte känslor som andra, tydligen. Jag känner inte kärlek till någon, inte ens om jag anstränger mig, jag upplever inte lycka och jag blir inte glad; för den delen inte ledsen eller sorgsen heller, knappast aldrig arg eller agiterad. Det enda jag jag känner är saknad... Saknad efter några personer som inte längre vandrar med oss här, men som finns i mina minnen och i "andevärlden". Jag saknar Erik, Bengt-Göran och Malte (som jag i och för sig aldrig fick träffa) och jag kan inte förklara varför jag saknar dem. För att inte ägna mig åt rundprat eller smygande så ska jag förklara; Erik var min farfar, som jag lyckats få kontakt med genom mitt personliga medium, B-G var min morbror, vars begravning jag valde att inte närvara på (och som jag inte träffade de senaste tio åren i hans liv) och Malte är den son jag skulle haft om han inte blivit aborterad. Han skulle ha fötts i oktober 2008 om han fått chansen, men jag kan inte låta bli att sakna honom trots att jag aldrig ens fick veta i sinnevärlden att han verkligen fanns, allt jag vet är att han skulle ha blivit den son som jag skulle kunnat ta mig till och förstå, som skulle kunna förstå mig som jag är och låta mig vara som jag är utan att dömma eller åtsidosätta mig för den känslolösa människa jag är.
Min farfar är orolig att jag ska bli blåst på det han lovade mig innan han avled, för att det finns något som han ville (och fortfarande vill att jag ska ha), något som kommer att ha betydelse för mig och mitt minne av honom, något som han önskade att jag skulle ha men aldrig hann ge mig innan han togs ifrån mig.
B-G vill jag återse främst för att be om ursäkt för att jag inte kom på hans begravning och för att han var det närmaste en storebror jag någonsin haft och för att jag saknar honom.
Nu har jag visserligen tre barn i livet, en son som jag valt att inte träffa för att jag inte vill att mitt inflytande ska påverka honom (vem fan vill ge sin son en dålig uppväxt bara genom att vara en dålig far?); en son som jag kan sakna ibland då jag knöt an till honom så otroligt starkt men som jag känner en enorm skuld till genom att han skadades som en konsekvens av min drogande, och en dotter som jag tyvärr inte känner några band till. De två yngsta kommer inte längre att vara mina barn juridiskt då jag inte vill utsätta dem för en uppväxt i en dysfunktionell familj, utan ge dem den största present jag kan genom att låta min föredettas nya man adoptera dem, så de får en pappa som "finns där", som verkligen bryr sig om dem hela tiden, som är kapabel att älska dem, för den förmågan har inte jag, tyvärr.
Det bästa vore om jag dog, drog ur jacket, gick ur maskin, bytte planhalva eller petades ner i division två. Jag har inget att bevisa för någon längre men jag har gett några löften som jag kommer att hålla innan jag tar mitt slutgiltiga beslut. Jag har lovat min bror att följa med honom på hans livs första rättegång (som målsägare) och jag har lovat mig själv att göra ett niondesteg, att gottgöra allt den skada jag åsamkat min omgivning genom mitt sätt att vara, problemet är att jag inte känner varesig skuld eller skam för de handlingar jag utfört, ingen ånger för alla jag sårat, så jag kommer att göra det för deras skull, inte för min egen; för jag kommer inte att förändras oavsett vad som händer.
De mål jag hade i livet är uppnådda, och de nya "mål" som jag satt upp är bara ett spel för galleriet, för att omgivningen ska tro att jag har en anledning att fortsätta andas.
Så efter brorsans rättegång den elfte och min göttgörelse är det slut på tramsandet; då ska jag avsluta mitt liv och jag ska vara mid mina sinnes fulla bruk dvs opåverkad när jag träder in i nästa dimension eller blir maskföda.
Jag ska ta reda på vad som finns i "skåpet", om jag så ska bryta upp det, ta farväl av de få 'vänner' som kan komma att sakna mig och skriva ett testamente så att Lukas hamnar hos rätt person, att de få saker som verkligen betyder något hamnar hos de som förtjänat dem och vara mycket tydlig med att all korrespondans i min ägo ska brännas eller återföras till de som skickat den till mig.
Nu ska jag andas in lite friskluft på balkongen innan jag somnar.
Defileringsmusiken ska vara "Saga - Sleep well my brother", inga blommor ska finnas på min begravning och ingen annan än prästen ska yttra ett ord under cermonin. Jag vill bli jordfäst bredvid min farfar, Onny Rydén ska sköta svepningen och jag vill bli begravd i min favoritLonsdale (med skotskrutigt foder), Levis 501:or och mina vinröda Dr. Marteens; detta är min sista önskan, visa respekt genom att följa dessa enkla krav.
2010-03-06
Förändringar
För sex dagar sen tog jag ett beslut för att ändra min dosering utan att rådgöra med min min läkare. Känner ingen skillnad ännu dock men hoppas fortfarande. Jag vill vara helt fri och oberoende.
Dessutom så har jag inte haft några tankar på att avsluta mitt liv på över ett år, hur mycket jag än försökt framana känslan.
Dessutom så har jag inte haft några tankar på att avsluta mitt liv på över ett år, hur mycket jag än försökt framana känslan.
