Neighbor to the Beast ;)
Idag (eftersom klockan passerat midnatt) så har jag varit drogfri i 667 dagar.
Om man väljer att inte räkna dagarna så har det gått 1 år, 9 månader och 29 dagar sen jag senast var påtänd.
Det känns riktigt bra när man tänker efter att man har fått vakna ångestfri och klar i skallen i snart ett år och tio månader. Vissa dagar känns det om om det är en evighet, andra känns det som om det var förra veckan jag tände på senast, perspektivet beror en aning på dagsformen.
När jag tänker efter så har jag i stort sett bara lyxproblem numera, jag gnäller som fan när Spotify inte fungerar eller uppkopplingen går ner, eller om det regnar (trots att jag föredrar hösten framför sommaren). Jag ska inte säga att livet glider på en räkmacka, men det är okej, och det är okej att det "bara" är okej, jag ser ingen anledning till att jag skulle springa omkring och skratta av lycka eller sitta och gråta i ett hörn; livet är som sagt okej :)
En sak som uppenbarar sig mer och mer är att jag uppskattar mitt eget sällskap mer än tidigare; jag tycker om att sitta ensam hemma mer fördragna gardiner och titta på en australiensisk såpa och bara njuta av mitt eget sällskap (självklart också Lukas). Visst fan är det trevligt att träffa människor också, som ikväll när det vart en trevlig fika efter mötet, kvällen var förhållandevis varm så man kunde sitta utomhus och snacka lite skit, självklart vart det en del "shop talk" som det alltid blir i anslutning till möten, men det var ändå väldigt trevligt. Jag konstaterade att jag närvarat på knappt fyrahundra möten sen mitt senaste återfall och på samma gång att jag skulle haft 842 rena dagar om jag lyckats hålla mig från det att jag steg in på mitt första möte, men om inte om fanns så skulle inte mycket vara som det är nu, men jag ångrar inte mycket; det finns inte någon riktig anledning att springa runt och ångra saker som man gjort (eller inte gjort) då det förflutna är förbi och det enda morgondagen har att bjuda på är nya upplevelser, nya möten med människor och nya intryck som förhoppningsvis gör framtiden till en lika trevlig upplevelse som de senaste 667 dagarna.
Hur man än vrider och vänder på det så lever jag i ett program som gäller "bara för idag", så varför inte leva efter den principen? Visst, man behöver inte ställa allt på sin kant och leva som om varje dag vore den sista (blir svårt att planera då) men jag ser ingen anledning att oroa mig för framtiden; det som händer är det som är meningen ska hända och det finns väldigt lite jag kan göra för att förändra det, men det gäller att vara på sin vakt och inte ta onödiga risker.
Den påbörjade veckan kommer inte att bjuda på nåt speciellt som det ser ut nu, förutom "International "Suit-up" day" den 13:e :) Det ska bli kul att klä upp sig för en dags skull, frågan är bara vad som passar? Men det blir i vart fall skjorta, slips, och förhoppningsvis kavaj med matchande byxor ;)
Jag längtar en aning till nästa vecka när min psykolog kommer tillbaka efter sina fem veckors semester så jag kan komma igång med min terapi igen, det är verkligen något jag saknat den senaste månaden, speglingen från någon som vet vad han snackar om, som inte dömer och som ger mig de verktyg jag så väl behöver för att fungera i denna konstiga värld.
Jag tänker absolut inte lova att jag ska börja skriva oftare än det varit tidigare (vill minnas att det senaste jag skrev var den åttonde maj) för jag har ingen som helst aning om vad morgondagen har att bjuda på, förutom de ärenden jag tänkt uträtta när det är en mötesfri dag.
Frid och tålamod mina vänner, det är det jag önskar er just nu, och om det är jobbigt så är svaret på frågan om det blir bättre; ja det blir det, det blir det alltid :)
Om man väljer att inte räkna dagarna så har det gått 1 år, 9 månader och 29 dagar sen jag senast var påtänd.
Det känns riktigt bra när man tänker efter att man har fått vakna ångestfri och klar i skallen i snart ett år och tio månader. Vissa dagar känns det om om det är en evighet, andra känns det som om det var förra veckan jag tände på senast, perspektivet beror en aning på dagsformen.
När jag tänker efter så har jag i stort sett bara lyxproblem numera, jag gnäller som fan när Spotify inte fungerar eller uppkopplingen går ner, eller om det regnar (trots att jag föredrar hösten framför sommaren). Jag ska inte säga att livet glider på en räkmacka, men det är okej, och det är okej att det "bara" är okej, jag ser ingen anledning till att jag skulle springa omkring och skratta av lycka eller sitta och gråta i ett hörn; livet är som sagt okej :)
En sak som uppenbarar sig mer och mer är att jag uppskattar mitt eget sällskap mer än tidigare; jag tycker om att sitta ensam hemma mer fördragna gardiner och titta på en australiensisk såpa och bara njuta av mitt eget sällskap (självklart också Lukas). Visst fan är det trevligt att träffa människor också, som ikväll när det vart en trevlig fika efter mötet, kvällen var förhållandevis varm så man kunde sitta utomhus och snacka lite skit, självklart vart det en del "shop talk" som det alltid blir i anslutning till möten, men det var ändå väldigt trevligt. Jag konstaterade att jag närvarat på knappt fyrahundra möten sen mitt senaste återfall och på samma gång att jag skulle haft 842 rena dagar om jag lyckats hålla mig från det att jag steg in på mitt första möte, men om inte om fanns så skulle inte mycket vara som det är nu, men jag ångrar inte mycket; det finns inte någon riktig anledning att springa runt och ångra saker som man gjort (eller inte gjort) då det förflutna är förbi och det enda morgondagen har att bjuda på är nya upplevelser, nya möten med människor och nya intryck som förhoppningsvis gör framtiden till en lika trevlig upplevelse som de senaste 667 dagarna.
Hur man än vrider och vänder på det så lever jag i ett program som gäller "bara för idag", så varför inte leva efter den principen? Visst, man behöver inte ställa allt på sin kant och leva som om varje dag vore den sista (blir svårt att planera då) men jag ser ingen anledning att oroa mig för framtiden; det som händer är det som är meningen ska hända och det finns väldigt lite jag kan göra för att förändra det, men det gäller att vara på sin vakt och inte ta onödiga risker.
Den påbörjade veckan kommer inte att bjuda på nåt speciellt som det ser ut nu, förutom "International "Suit-up" day" den 13:e :) Det ska bli kul att klä upp sig för en dags skull, frågan är bara vad som passar? Men det blir i vart fall skjorta, slips, och förhoppningsvis kavaj med matchande byxor ;)
Jag längtar en aning till nästa vecka när min psykolog kommer tillbaka efter sina fem veckors semester så jag kan komma igång med min terapi igen, det är verkligen något jag saknat den senaste månaden, speglingen från någon som vet vad han snackar om, som inte dömer och som ger mig de verktyg jag så väl behöver för att fungera i denna konstiga värld.
Jag tänker absolut inte lova att jag ska börja skriva oftare än det varit tidigare (vill minnas att det senaste jag skrev var den åttonde maj) för jag har ingen som helst aning om vad morgondagen har att bjuda på, förutom de ärenden jag tänkt uträtta när det är en mötesfri dag.
Frid och tålamod mina vänner, det är det jag önskar er just nu, och om det är jobbigt så är svaret på frågan om det blir bättre; ja det blir det, det blir det alltid :)
