ISTJ
I jakten på mig själv så gjorde jag ett test enligt MYERS-BRIGGS och resultatet blev just ISTJ. Intressant men frågan är om jag verkligen skulle beskriva mig själv med följande (engelska) ord?
responsible, planner, private, loner tendencies, perfectionist, organized, detail oriented, organized, would rather be friendless than jobless, realistic, observer, clean, focused, does not talk about feelings, finisher, punctual, private, does not appreciate strangeness, not adventurous, not spontaneous, follows the rules, dutiful, avoids mistakes, conventional, likes solitude, insensitive to the hardships of others, prepared, anti-tattoos, things rules are important, cautious, security seeking, prepares for worst case scenarios, logical, analytical, does not accept apologies easily, hard working
I morgon ska jag lägga mig under plastik-kniven för första gången i mitt liv, det är väldigt spännande :D
responsible, planner, private, loner tendencies, perfectionist, organized, detail oriented, organized, would rather be friendless than jobless, realistic, observer, clean, focused, does not talk about feelings, finisher, punctual, private, does not appreciate strangeness, not adventurous, not spontaneous, follows the rules, dutiful, avoids mistakes, conventional, likes solitude, insensitive to the hardships of others, prepared, anti-tattoos, things rules are important, cautious, security seeking, prepares for worst case scenarios, logical, analytical, does not accept apologies easily, hard working
I morgon ska jag lägga mig under plastik-kniven för första gången i mitt liv, det är väldigt spännande :D
konventsbaksmälla
Jag lider av sk konventsbaksmälla; det är när man varit på konvent, upplevt en massa underbara saker, kommit till en massa insikter, är tillbaka i verkligheten och ska försöka omsätta allt i verkligheten, att man dessutom slarvat med sömn, mat och sockerintag under en helg gör knappast saker och ting bättre, och som prickarna över det tyska y:et så har jag spenderat 15 timmar i en bil under tre dagar; bara det sätter sina spår.
Som en liten bonus till allt detta så har jag trappat ner mitt SNRI-preparat (självklart på läkares inrådan) för att sänka mina värden av noradrenalin (för att förlänga min "stubin" en aning) och det har vi nu lyckats med; jag har alltså varit medicinförgiftad i ett drygt halvår. Problemet som infunnit sig är att jag upplever fruktansvärt mycket ångest, för de mest enfaldiga och konstiga saker samt att jag känner mig allmänt miserabel och "nere", mina sömnstörningar finns kvar och mitt sömnbehov har ökat markant de senaste två veckorna.
Jag fick under helgen veta att en ingift släkting ljög för mig om hur han brutit näsan, när jag talade med honom i mitten av förra veckan. Lögnare står inte speciellt högt i kurs hos mig just nu (bland annat eftersom jag själv tänker efter både en och tre gånger så jag inte säger något osant, innan jag öppnar käften), de är någonstans mitt mellan golbögar och pedofiler, för att ta det på "kåkspråk".
Nu är jag trött, väldigt trött.
Som en liten bonus till allt detta så har jag trappat ner mitt SNRI-preparat (självklart på läkares inrådan) för att sänka mina värden av noradrenalin (för att förlänga min "stubin" en aning) och det har vi nu lyckats med; jag har alltså varit medicinförgiftad i ett drygt halvår. Problemet som infunnit sig är att jag upplever fruktansvärt mycket ångest, för de mest enfaldiga och konstiga saker samt att jag känner mig allmänt miserabel och "nere", mina sömnstörningar finns kvar och mitt sömnbehov har ökat markant de senaste två veckorna.
Jag fick under helgen veta att en ingift släkting ljög för mig om hur han brutit näsan, när jag talade med honom i mitten av förra veckan. Lögnare står inte speciellt högt i kurs hos mig just nu (bland annat eftersom jag själv tänker efter både en och tre gånger så jag inte säger något osant, innan jag öppnar käften), de är någonstans mitt mellan golbögar och pedofiler, för att ta det på "kåkspråk".
Nu är jag trött, väldigt trött.
Födelsedagskvällen
Nu är min födelsedag slut, jag har fått två kort med posten, tvåhundra riksdaler av min mormor och en tröja av H (men den fick jag ju för en vecka sen), samma med brorsans present (den kom också förra veckan). Jag har njutit av hemlagad mat (som jag gjort själv) och fyra avsnitt av House. Nu ska jag njuta av nio timmars välbehövlig vila, lite pyssel och en helg i uppsala, det är dags för årets första NA-konvent för min del. 120 mil i bil på tre dagar lockar inte men countdown och rave lockar mera, likväl som ett par nya ljudböcker och en massa nya möten och tillfrisknande.
Nu ska jag sova. Det enda som saknades idag var gratulationer från mina barn och deras mödrar, men man kan ju inte få allt här i världen.
Sov gott!
En dag som vilken annan...
... med den skillnaden att jag inte har planerat någonting alls (helt medvetet), inte det minsta; ingenting. Jag ska ge mig ut i solen, gå en runda och njuta av vädret, köpa något riktigt gott att äta, ställa telefonen på ljudlöst (och bara svara om jag verkligen känner för det) och njuta av min födelsedag i lugn och ro med en riktigt bra film och en tidig kväll (och förhoppningsvis en riktigt god natts sömn). Kanske till och med en liten middagslur (?)
Ytterligare ett inlägg blir det dock innan jag faller i sömn för natten, det har ni mitt ord på.
Bitterfittor och lögnare
Jag är omgiven av dem, sen vilket kön de har spelar mindre roll, en kille kan vara en kärring och en tjej kan vara ett riktigt arsel, det har inte med kön att göra. Det känns som om jag är en magnet för idioter och patologiska lögnare som ständigt väll sätta sig själva i centrum. Jag hade en riktigt bra dag, mina nivåer av nor-adrenalin är lägre än tidigare vilket medför att jag inte blir arg lika lätt som tidigare, dock blir jag lite mer ångestfylld och lättberörd, jag får närmare till mina känslor helt enkelt. Jag satt i godan ro och njöt av det faktum att allt jag hade bestämt mig för att göra var klart, allt jag hade framför mig var en lugn kväll av slappande framför datorn, alternativt med en god bok; och sen så gick allt åt helvete.
Man kan fråga sig vem det var som fick allt att falla? Svaret är mycket enkelt; det var Mammon, denne djävulske gud som vissa bitterfittor tillber och dyrkar mer än något annat. Allt kan vara hur bra som helst, och så kommer pengar på tal och den soliga vårdagen blir till ett helvetiskt snökaos på en halv sekund, bara för att Mammon kommer in i bilden. Det vart så illa att jag var tvungen att inta två av mina (anti-histamin) ångestdämpande piller för att inte gå loss som en utombordare i mitt vardagsrum. Jag ringde min sponsor och frågade honom; när jag skulle få den sinnesro jag ständigt ber om, och han sa att det kommer med tiden, ju mer jag jobbar i stegen, han sa också att jag är totalt maktlös inför bitterfittor, lögnare och allt annat som är utom min kontroll, vädret, personalen på mataffären, you name it.
Så hur vart det med min sköna kväll då? Jag är fortfarande skakig trots att jag varit på ett möte, delat med mig av det som uppkommit och blivit ljugen för på sms, både en och tre gånger samt blivit ljugen för på telefon. Nu sitter jag och funderar på ifall jag ska lägga mig och försöka läsa lite, se en film eller ett serieavsnitt eller kanske ringa någon och prata bort en timme? Det lutar åt sängen och en god bok, total kapitulation och ett överlämnande som inte är av denna värld följt av bön, precis som vanligt, sinnesro, ave maria och fader vår.
Jag har några tankar som jag inte riktigt kan släppa, men jag får lov att göra så gott jag kan och försöka för det är en dag i morgon också, en dag fylld med intressanta möten med människor och andra väsen, kanske tillochmed en och annan bitterfitta? ;)
Man kan fråga sig vem det var som fick allt att falla? Svaret är mycket enkelt; det var Mammon, denne djävulske gud som vissa bitterfittor tillber och dyrkar mer än något annat. Allt kan vara hur bra som helst, och så kommer pengar på tal och den soliga vårdagen blir till ett helvetiskt snökaos på en halv sekund, bara för att Mammon kommer in i bilden. Det vart så illa att jag var tvungen att inta två av mina (anti-histamin) ångestdämpande piller för att inte gå loss som en utombordare i mitt vardagsrum. Jag ringde min sponsor och frågade honom; när jag skulle få den sinnesro jag ständigt ber om, och han sa att det kommer med tiden, ju mer jag jobbar i stegen, han sa också att jag är totalt maktlös inför bitterfittor, lögnare och allt annat som är utom min kontroll, vädret, personalen på mataffären, you name it.
Så hur vart det med min sköna kväll då? Jag är fortfarande skakig trots att jag varit på ett möte, delat med mig av det som uppkommit och blivit ljugen för på sms, både en och tre gånger samt blivit ljugen för på telefon. Nu sitter jag och funderar på ifall jag ska lägga mig och försöka läsa lite, se en film eller ett serieavsnitt eller kanske ringa någon och prata bort en timme? Det lutar åt sängen och en god bok, total kapitulation och ett överlämnande som inte är av denna värld följt av bön, precis som vanligt, sinnesro, ave maria och fader vår.
Jag har några tankar som jag inte riktigt kan släppa, men jag får lov att göra så gott jag kan och försöka för det är en dag i morgon också, en dag fylld med intressanta möten med människor och andra väsen, kanske tillochmed en och annan bitterfitta? ;)
Tid kontra tillfrisknande
Jag möter hela tiden nya ansikten på de möten jag bevistar, en del helt nya, andra återkommande; och jag funderar alltid på samma saker när jag hör dem dela med sig av sina erfarenheter. De flesta har någon form av tillfrisknande som inte har något med drogfri tid att göra, de har tagit sig till en NA-lokal, tagit reda på när det är möte, de har verkligen ansträngt sig för att få ta del av det vi andra behöver för att överleva. Sen finns det de som gått i flera år, de väntar med spänning på att det ska bli "årsdag" så att de kan ta en svart bricka och en medalj och visa hur duktiga de är som klarat ytterligare ett år, men har de tillfrisknat? I de flesta fall inte, i de flesta fall så har de inte ens öppnat Basic Text eller för den delen skaffat sig en sponsor, men tiden har de ju, och det är bra för dem, men räcker det verkligen?
Jag är absolut inte den som ska sitta här och dömma andra; jag kunde haft ett års drogfrihet och flera steg avklarade, men livet ville annorlunda. Nu sitter jag här med lite drygt fem månader, jag är inne på min fjärde sponsor och jag befinner mig på steg två. Vad är då skillnaden nu mot i våras? Nu tar jag mitt liv på allvar; nu har jag insett att om jag inte ger mig fan på att detta fungerar och ger precis allt så kommer jag att slå i botten på riktigt, och denna gång så blir det knappast samhällets botten, snarare kistbotten, och jag tror och hoppas att jag har lite mer kvar att ge livet innan det är dags att ta ner skylten. Om inte för min egen skull så för mina barns skull så måste jag fortsätta kämpa, lova mig själv att "bara för idag så ska jag vara nykter och drogfri", göra fotarbetet och lämna över resten till min högre makt.
Jag har märkt att ju mer jag arbetar i programmet, ju mer får jag tillbaka, ju bättre mår jag men det är också jobbigt, riktigt jobbigt. Man lever på rutin men för den skull inte gamla rutiner, om än att de finns i ryggraden och kommer upp när man minst anar det. I helgen som var så tömde vi en lägenhet, en gemenskapsvän skulle flytta ut och en annan in, en del saker lämnades kvar, bland annat cdskivor och filmer. Så när jag sitter hos den nyinflyttade i söndags kväll och jag ber honom sätta på en platta så hittar han ett cdfodral som är fullt med pulverrester... vi utbytte blickar och han drog med fingret över fodralet och sa; här kan man nog skrapa ihop så det räcker att starta på; lösa i två meter vatten och .... fan jag har ju inga verktyg, DÄR STOPPADE JAG HONOM I HANS TANKEGÅNG! Jag knäppte med fingrarna ett par gånger och tittade på honom och han fattade precis vad jag menade, fodralet hamnade i vasken med varmt vatten över sig tills det var helt rent, innan det hamnade bland soporna. Snacka om att ryggradstänkandet går från noll till hundra på en nanosekund oc h snacka om tur att jag klarat av mit första steg där jag kapitulerat inför drogerna och insett att det bara kan sluta på tre sätt; fängelser, institutioner och död.
Jag är absolut inte den som ska sitta här och dömma andra; jag kunde haft ett års drogfrihet och flera steg avklarade, men livet ville annorlunda. Nu sitter jag här med lite drygt fem månader, jag är inne på min fjärde sponsor och jag befinner mig på steg två. Vad är då skillnaden nu mot i våras? Nu tar jag mitt liv på allvar; nu har jag insett att om jag inte ger mig fan på att detta fungerar och ger precis allt så kommer jag att slå i botten på riktigt, och denna gång så blir det knappast samhällets botten, snarare kistbotten, och jag tror och hoppas att jag har lite mer kvar att ge livet innan det är dags att ta ner skylten. Om inte för min egen skull så för mina barns skull så måste jag fortsätta kämpa, lova mig själv att "bara för idag så ska jag vara nykter och drogfri", göra fotarbetet och lämna över resten till min högre makt.
Jag har märkt att ju mer jag arbetar i programmet, ju mer får jag tillbaka, ju bättre mår jag men det är också jobbigt, riktigt jobbigt. Man lever på rutin men för den skull inte gamla rutiner, om än att de finns i ryggraden och kommer upp när man minst anar det. I helgen som var så tömde vi en lägenhet, en gemenskapsvän skulle flytta ut och en annan in, en del saker lämnades kvar, bland annat cdskivor och filmer. Så när jag sitter hos den nyinflyttade i söndags kväll och jag ber honom sätta på en platta så hittar han ett cdfodral som är fullt med pulverrester... vi utbytte blickar och han drog med fingret över fodralet och sa; här kan man nog skrapa ihop så det räcker att starta på; lösa i två meter vatten och .... fan jag har ju inga verktyg, DÄR STOPPADE JAG HONOM I HANS TANKEGÅNG! Jag knäppte med fingrarna ett par gånger och tittade på honom och han fattade precis vad jag menade, fodralet hamnade i vasken med varmt vatten över sig tills det var helt rent, innan det hamnade bland soporna. Snacka om att ryggradstänkandet går från noll till hundra på en nanosekund oc h snacka om tur att jag klarat av mit första steg där jag kapitulerat inför drogerna och insett att det bara kan sluta på tre sätt; fängelser, institutioner och död.
Några snabba före sängen
Jag mår inte alls bra ikväll, många tankar på döda vänner och saknad efter de som man inte längre har kontakt med, funderingar om vad de gör, hur de mår, om de lagt av eller om de fortfarande är på banan? Jag hoppas att jag träffar några i helgen, även om jag bävar inför det, konstig känsla. Jag kunde inte dela på kvällens möte, jag har för ont i min själ, saknar för mycket och har för mycket som samlats på hög som måste ut. Jag ska träffa min livmedikus i morgon, och utan henne så hade jag varit förlorad; jag känner att mina nivåer av nor-adrenalin har sänkts en del, inte samma agitation som tidigare, mer tid till eftertanke. Ska göra ett nytt försök att somna om nu, återskapar "Onskan" i mitt huvud innan jag somnar samtidigt som jag lämnar över dagens problem och ser fram mot en underbart skön och fri morgondag.
Fick en eloge för min "styrka" att våga visa mitt "rätta jag", alternativt mitt "förflutna" men då jag inte skäms för något längre så finns det ingen anledning att dölja något för någon.
Frid mina vänner, frid!
Fick en eloge för min "styrka" att våga visa mitt "rätta jag", alternativt mitt "förflutna" men då jag inte skäms för något längre så finns det ingen anledning att dölja något för någon.
Frid mina vänner, frid!
Slaskhelg & "krigshistorier"
Mina kära vänner,
denna helg har varit fylld av mat, flottig gyros och pommes, blåbärssoppa och popcorn. Å andra sidan så har jag hjälpt ett par av mina vänner att flytta, tänk att sitta fyra personer en ganska sen lördagskväll med varsin pizza, samtliga nyktra, inga droger, inget sinnesförändrande alls; det enda som saknades för att fullända bilden (om man skulle försöka förklara den för någon som saknar beroendesjukdomen) så skulle man behöva tillägga att vi satt på en sluten anstalt med inbyggda pundar-hundar och 80% golbögar, men så var inte fallet.
Vi satt i en ytterst liten tvåa på fjärde våningen i ett område som tidigare var känt för alla droger som fanns där, och som nu är känt som det stället där det senaste mordet i stan begicks, men det är nyrenoverat, snyggt och ganska lugnt, fruktansvärt lugnt om man jämför med Rågsved när jag bodde där för tio år sen; när man kom ut ur tunnelbanan så stod Achmed, Meschmuth och Abdhulla där med sina 100 polare, då är det inte kul att vara vit, välklädd och påtänd på cola, men det löste sig så fort jag köpte lite av Meschmuth, sen vart man fredad : )
Jag hade tänkt att påbörja min utrensning i morgon men det kommer inte att bli av, har för mycket blåbärssoppa kvar, dessutom så är det sju dagar till degen kommer och NA-konvent i Uppsala i helgen.
Sinnesro föreligger, jag lämnar över flera gånger om dagen, och har kommit fram till att H2 ska få ta del av mina innersta trosbekännelser, kanske blir jag fri från henne då, en gång för alla, problemet är att jag älskar henne, det är svårt det där; faktum är att det är första gången jag älskar någon som jag inte har haft sex med. Vi är inte tillsmammans, kommer troligen aldrig att bli, men vi snackar fortfarande i telefon flera timmar om dagen, hur lyckas man "släppa" någon då?
Min ännu inte bekräftade diagnos gör sig mer och mer påmind ju mer, ju mer min depression glider åt sidan, så nu är jag på väg att bli precis så där lagom galen som jag var tidigare; hjulet snurrar men hamstern är död, två av indianerna i kanoten har dött i Ebola och alla bestick finns inte i lådan, de som dock finns där är gamla, fula och ergade, men de fungerar om man uppskattar en bismak av mögel, syra, surrialistiska drömmar och en gammal acidflashback som vill upp till ytan. Jag drömde i natt att min mormor och min farmor dog, tillsammans med min mamma, på samma gång i samma sjukdom, pang bom bara. Jag drömde också om återfallet jag tog för att klara av det, hur jag bad min sponsor att sätta min jonkjungfru och hur skönt det var. Jag har inte ringt någon om detta då jag förutsätter att jag blir kontaktad numera om någon nära mig dör.
Jag har tänkt ganska mycket på en flicka den senaste veckan, en flicka vars jungfru jag gav henne, och detta var långt före hon blev min lilla tjackhora som fick bella 25% för mitt beskydd samtidigt som jag fick knulla henne precis hur mycket jag ville när hon var nedplockad och slaggade.
Jag är ledsen att ni får ta del av mitt liv på detta abrupta vis, men jag vill inte förstöra nykomlingarna med mina "warstories" när jag går på möten. Fick en glad nyhet igår dock, en mycket gammal polare lever och är med i NA nu, senast jag såg honom så hade han inte en fungerande ven och hade snortat sönder näsan, han var tvungen att dricka skiten eller röka den.
Efter att ha skrivit mitt förra inlägg så fick jag drogsug för första gången på ett bra tag, jag kände för en bit folie, en halv penna, en tändare och lite jonk. Sen tänkte jag på en servitör med en dubbel käkfraktur, 16 titanskruvar, en krossad handled och en mardröm som aldrig kommer att gå över, sen försvan allt vad drogsug heter.
Nu saknar jag mina barn, alla tre, och undrar när min äldste ska få träffa sina syskon, när mina brorsor ska få träffa sina brorsbarn.
Jag gör fotarbetet efter bästa förmåga och lämnar över resten till min högre makt, jag ber om sinnesro, tredjestegsbönen, sjunde och åttondestegsbönen, fader vår, ave maria samt den "fria bön" som ständigt pågår; och är det någon som har problem med detta så har jag två kinder ni är välkomna att slå på, den utan skuld kan ju börja kasta första stenen...
Jag älskar er alla och har slutat att hata, det är som en dröm, som benzo, kodein och fet på samma gång, men nu minns jag allt : )
denna helg har varit fylld av mat, flottig gyros och pommes, blåbärssoppa och popcorn. Å andra sidan så har jag hjälpt ett par av mina vänner att flytta, tänk att sitta fyra personer en ganska sen lördagskväll med varsin pizza, samtliga nyktra, inga droger, inget sinnesförändrande alls; det enda som saknades för att fullända bilden (om man skulle försöka förklara den för någon som saknar beroendesjukdomen) så skulle man behöva tillägga att vi satt på en sluten anstalt med inbyggda pundar-hundar och 80% golbögar, men så var inte fallet.
Vi satt i en ytterst liten tvåa på fjärde våningen i ett område som tidigare var känt för alla droger som fanns där, och som nu är känt som det stället där det senaste mordet i stan begicks, men det är nyrenoverat, snyggt och ganska lugnt, fruktansvärt lugnt om man jämför med Rågsved när jag bodde där för tio år sen; när man kom ut ur tunnelbanan så stod Achmed, Meschmuth och Abdhulla där med sina 100 polare, då är det inte kul att vara vit, välklädd och påtänd på cola, men det löste sig så fort jag köpte lite av Meschmuth, sen vart man fredad : )
Jag hade tänkt att påbörja min utrensning i morgon men det kommer inte att bli av, har för mycket blåbärssoppa kvar, dessutom så är det sju dagar till degen kommer och NA-konvent i Uppsala i helgen.
Sinnesro föreligger, jag lämnar över flera gånger om dagen, och har kommit fram till att H2 ska få ta del av mina innersta trosbekännelser, kanske blir jag fri från henne då, en gång för alla, problemet är att jag älskar henne, det är svårt det där; faktum är att det är första gången jag älskar någon som jag inte har haft sex med. Vi är inte tillsmammans, kommer troligen aldrig att bli, men vi snackar fortfarande i telefon flera timmar om dagen, hur lyckas man "släppa" någon då?
Min ännu inte bekräftade diagnos gör sig mer och mer påmind ju mer, ju mer min depression glider åt sidan, så nu är jag på väg att bli precis så där lagom galen som jag var tidigare; hjulet snurrar men hamstern är död, två av indianerna i kanoten har dött i Ebola och alla bestick finns inte i lådan, de som dock finns där är gamla, fula och ergade, men de fungerar om man uppskattar en bismak av mögel, syra, surrialistiska drömmar och en gammal acidflashback som vill upp till ytan. Jag drömde i natt att min mormor och min farmor dog, tillsammans med min mamma, på samma gång i samma sjukdom, pang bom bara. Jag drömde också om återfallet jag tog för att klara av det, hur jag bad min sponsor att sätta min jonkjungfru och hur skönt det var. Jag har inte ringt någon om detta då jag förutsätter att jag blir kontaktad numera om någon nära mig dör.
Jag har tänkt ganska mycket på en flicka den senaste veckan, en flicka vars jungfru jag gav henne, och detta var långt före hon blev min lilla tjackhora som fick bella 25% för mitt beskydd samtidigt som jag fick knulla henne precis hur mycket jag ville när hon var nedplockad och slaggade.
Jag är ledsen att ni får ta del av mitt liv på detta abrupta vis, men jag vill inte förstöra nykomlingarna med mina "warstories" när jag går på möten. Fick en glad nyhet igår dock, en mycket gammal polare lever och är med i NA nu, senast jag såg honom så hade han inte en fungerande ven och hade snortat sönder näsan, han var tvungen att dricka skiten eller röka den.
Efter att ha skrivit mitt förra inlägg så fick jag drogsug för första gången på ett bra tag, jag kände för en bit folie, en halv penna, en tändare och lite jonk. Sen tänkte jag på en servitör med en dubbel käkfraktur, 16 titanskruvar, en krossad handled och en mardröm som aldrig kommer att gå över, sen försvan allt vad drogsug heter.
Nu saknar jag mina barn, alla tre, och undrar när min äldste ska få träffa sina syskon, när mina brorsor ska få träffa sina brorsbarn.
Jag gör fotarbetet efter bästa förmåga och lämnar över resten till min högre makt, jag ber om sinnesro, tredjestegsbönen, sjunde och åttondestegsbönen, fader vår, ave maria samt den "fria bön" som ständigt pågår; och är det någon som har problem med detta så har jag två kinder ni är välkomna att slå på, den utan skuld kan ju börja kasta första stenen...
Jag älskar er alla och har slutat att hata, det är som en dröm, som benzo, kodein och fet på samma gång, men nu minns jag allt : )
Det är väldigt kort tid man lever om man tänker på hur länge man ska vara död.
[....] ytterligare en gång så slår det mig; vad fan pysslar jag med? Sitter jag och drömmer om en förtidspension som kommer att räcka precis till ett inackorderingsrum i Portugal och en månadskonsumtion med portvin, så att jag sakta-sakta kan supa mig till en levercirros orsakad av kronisk toxisk leverpåverkan - Alkoholinducerad leversjukdom, ofta alkohol-steatohepatit (ASH) eller Kronisk hepatit C som jag fått av någon av de lokala hororna vid mina taffliga försök till sex, efter på tok för mycket av ovan nämda portvin?
[....] eller är det så att jag fantiserar om ett "skyddat" jobb på en arbetsplats där den totala intelligenskvoten av de anställda är i paritet med deras skonummer? Efter en liten omröstning så skulle de välja mig till gud, bygga ett altare med en tron som jag kunde sitta i samtidigt som de serverade mig kaffe för att ytterligare höja mina redan extremhöga blodfetter; kanske kunde någon vänlig själv skriva i dödsannonsen att; "han åt ihjäl sig".
[....] vid närmare eftertanke så vill jag flytta ut på landet och bli totalt självförsörjande, kasta allt vad elektronisk utrustning heter åt helvete, odla mitt käk, skaffa en lagom bohemisk tjugofemåring som tycker om att måla surrialistiska tavlor och göra henne till morsa på en kvart, befolka världen med ännu fler bohemer som föds upp på hemodlad sparris och till slut hamnar på konstfack där de gör installationer om Haldolinjektioner.
[....] när jag dör, vem kommer då att sakna mig? Om det sker idag, i natt eller den kommande veckan så kommer mina yngsta barn att glömma bort mig, sakta men säkert; min äldsta grabb kommer minnas mig som fadern som aldrig var närvarande, som missade födelsedagar och julaftnar som andra missar bussen; och om han ärvt lite av min filosofiska ådra så skulle han troligen gå in i en depression i sökandet efter de existensiella frågor som jag har brottats med under större delen av mitt liv; kanske skulle han få tillgång till mina texter, läsa dem om och om igen utan att riktigt förstå vad jag menade, kanske utveckla dem vidare till någon form av fulländning?
[....] vilka skulle mer sakna mig då? De finns några få som jag inte delar blodsband eller uppväxt med som skulle fälla en tår, kanske säga att "det var väntat", trots att de inte har en aning om vad de snackar om. Min mor och far skulle aldrig komma över det, de skulle troligen dö av sorg, min mellanbror skulle troligen ta sitt liv eller tatuera in mitt på överarmen eller halsen med ett "R.I.P" i anslutning; min yngsta bror vet jag ingenting om, han tog avstånd från mig efter att jag snackade till honom ett vårdintyg för LPT i mellandagarna.
[....] jag vet att mina vänner på NA skulle sakna mig, några mer än andra och andra mindre än några, men det är skönt att veta att man har människor omkring sig som verkligen bryr sig. Om jag inte kommer på de möten jag brukar bevista så kommer det (för det mesta) ett sms med frågan om vart jag är, om jag är sjuk eller varför jag inte är där jag ska vara. Den feedback jag får från mina Gemenskapsvänner är guld värd, de ser min förändring, den jag själv inte ser eller märker annat än när jag gör uttalanden som jag inte känner igen när de kommer från mig. Idag till exempel så erkände jag för mig själv och för mitt ex att det verkligen var mitt fel att min son föll från skötbordet när han var tio månader; det har tagit mig tjugo månader att komma fram till och inse att det verkligen var mitt fel, att jag var ouppmärksam i tre sekunder och att det räckte för att han skulle falla 120 centimeter och landa på huvudet, svimma av och vara avsvimmad och utan andning i nittiotvå sekunder. Som tur är så vart jag iskall och reagerade instinktivt, jag bad exet ringa ett ett två, lyfte upp min son, la honom på sängen och blåste på hans överläpp, för att stimulera hans andning, jag kollade hans puls, räknade sekunder och till slut så drog han ett djupt andetag och började sakta snyfta; jag fixerade hans skalle och nacke för att undvika eventuella nervskador och inväntade ambulanspersonalen som kom efter fyra minuter och trettiotvå sekunder.
[....] jag tror på ett liv efter döden, jag vet inte hur men jag tror att man får vad man förtjänar när man, på den yttersta dagen, ställs till svars för sina handlingar; kanske är det därför jag längtar efter mitt nionde steg, så jag kan få gottgöra allt jag gjort mot människor i min närhet, eller människor som råkat vara på fler plats och hamnat i min väg när jag haft en dålig dag, en snefylla och så kraftig avtändning att allt mitt hat och all min ångest riktats mot den som funnits till hands, oavsett vem det varit. Jag hoppas innerligt och av hela mitt hjärta att jag lever så pass länge att jag hinner genomgå mitt nionde steg innan jag tar ner skylten, byter planhalva eller blir nedpetad i division två, beroende lite på hur man ser på saker och ting. Hinner jag inte lämna över och gottgöra så är risken stor att jag blir plastmöbel av sommarmodell som blir söndersutten av någon fyllskalle; för att sedan återvinnas och bli systempåse på valborg, vilket betyder att någon stupfull fjortonåring kommer spy i mig. När detta är avklarat så får jag börja om som myra eller afroamerikansk polis i harlem eller spårvagnsförare i göteborg, partiledare för sossarna eller något annat långt ner på listan.
[....] det jag har lärt mig de senaste fem månaderna är att inte ta något för givet utan att snarare ta det som det kommer; nu ska jag lägga mig i sängen, lyssna på slutet av Onskan igen, jag hörde det igår men eftersom det är en författaruppläsning så är inlevelsen så total att man inte kan låta bli att höra det igen.
[....] för er som orkat läsa allt det här kan jag rekommendera inlägget från igår, då det kan få till och med en "hårding" som mig att bli en aning tårögd.
i! Frid, sinnesro och omtanke till er alla !i
[....] eller är det så att jag fantiserar om ett "skyddat" jobb på en arbetsplats där den totala intelligenskvoten av de anställda är i paritet med deras skonummer? Efter en liten omröstning så skulle de välja mig till gud, bygga ett altare med en tron som jag kunde sitta i samtidigt som de serverade mig kaffe för att ytterligare höja mina redan extremhöga blodfetter; kanske kunde någon vänlig själv skriva i dödsannonsen att; "han åt ihjäl sig".
[....] vid närmare eftertanke så vill jag flytta ut på landet och bli totalt självförsörjande, kasta allt vad elektronisk utrustning heter åt helvete, odla mitt käk, skaffa en lagom bohemisk tjugofemåring som tycker om att måla surrialistiska tavlor och göra henne till morsa på en kvart, befolka världen med ännu fler bohemer som föds upp på hemodlad sparris och till slut hamnar på konstfack där de gör installationer om Haldolinjektioner.
[....] när jag dör, vem kommer då att sakna mig? Om det sker idag, i natt eller den kommande veckan så kommer mina yngsta barn att glömma bort mig, sakta men säkert; min äldsta grabb kommer minnas mig som fadern som aldrig var närvarande, som missade födelsedagar och julaftnar som andra missar bussen; och om han ärvt lite av min filosofiska ådra så skulle han troligen gå in i en depression i sökandet efter de existensiella frågor som jag har brottats med under större delen av mitt liv; kanske skulle han få tillgång till mina texter, läsa dem om och om igen utan att riktigt förstå vad jag menade, kanske utveckla dem vidare till någon form av fulländning?
[....] vilka skulle mer sakna mig då? De finns några få som jag inte delar blodsband eller uppväxt med som skulle fälla en tår, kanske säga att "det var väntat", trots att de inte har en aning om vad de snackar om. Min mor och far skulle aldrig komma över det, de skulle troligen dö av sorg, min mellanbror skulle troligen ta sitt liv eller tatuera in mitt på överarmen eller halsen med ett "R.I.P" i anslutning; min yngsta bror vet jag ingenting om, han tog avstånd från mig efter att jag snackade till honom ett vårdintyg för LPT i mellandagarna.
[....] jag vet att mina vänner på NA skulle sakna mig, några mer än andra och andra mindre än några, men det är skönt att veta att man har människor omkring sig som verkligen bryr sig. Om jag inte kommer på de möten jag brukar bevista så kommer det (för det mesta) ett sms med frågan om vart jag är, om jag är sjuk eller varför jag inte är där jag ska vara. Den feedback jag får från mina Gemenskapsvänner är guld värd, de ser min förändring, den jag själv inte ser eller märker annat än när jag gör uttalanden som jag inte känner igen när de kommer från mig. Idag till exempel så erkände jag för mig själv och för mitt ex att det verkligen var mitt fel att min son föll från skötbordet när han var tio månader; det har tagit mig tjugo månader att komma fram till och inse att det verkligen var mitt fel, att jag var ouppmärksam i tre sekunder och att det räckte för att han skulle falla 120 centimeter och landa på huvudet, svimma av och vara avsvimmad och utan andning i nittiotvå sekunder. Som tur är så vart jag iskall och reagerade instinktivt, jag bad exet ringa ett ett två, lyfte upp min son, la honom på sängen och blåste på hans överläpp, för att stimulera hans andning, jag kollade hans puls, räknade sekunder och till slut så drog han ett djupt andetag och började sakta snyfta; jag fixerade hans skalle och nacke för att undvika eventuella nervskador och inväntade ambulanspersonalen som kom efter fyra minuter och trettiotvå sekunder.
[....] jag tror på ett liv efter döden, jag vet inte hur men jag tror att man får vad man förtjänar när man, på den yttersta dagen, ställs till svars för sina handlingar; kanske är det därför jag längtar efter mitt nionde steg, så jag kan få gottgöra allt jag gjort mot människor i min närhet, eller människor som råkat vara på fler plats och hamnat i min väg när jag haft en dålig dag, en snefylla och så kraftig avtändning att allt mitt hat och all min ångest riktats mot den som funnits till hands, oavsett vem det varit. Jag hoppas innerligt och av hela mitt hjärta att jag lever så pass länge att jag hinner genomgå mitt nionde steg innan jag tar ner skylten, byter planhalva eller blir nedpetad i division två, beroende lite på hur man ser på saker och ting. Hinner jag inte lämna över och gottgöra så är risken stor att jag blir plastmöbel av sommarmodell som blir söndersutten av någon fyllskalle; för att sedan återvinnas och bli systempåse på valborg, vilket betyder att någon stupfull fjortonåring kommer spy i mig. När detta är avklarat så får jag börja om som myra eller afroamerikansk polis i harlem eller spårvagnsförare i göteborg, partiledare för sossarna eller något annat långt ner på listan.
[....] det jag har lärt mig de senaste fem månaderna är att inte ta något för givet utan att snarare ta det som det kommer; nu ska jag lägga mig i sängen, lyssna på slutet av Onskan igen, jag hörde det igår men eftersom det är en författaruppläsning så är inlevelsen så total att man inte kan låta bli att höra det igen.
[....] för er som orkat läsa allt det här kan jag rekommendera inlägget från igår, då det kan få till och med en "hårding" som mig att bli en aning tårögd.
i! Frid, sinnesro och omtanke till er alla !i
under ytan
Jag har precis sett "under ytan" med den numera döda fröken sällström; ärligt talat så har jag svårt att se filmer med henne sen hon tog livet av sig, jag tyckte mycket om henne som skådis, dessutom så tilltalade hennes yttre mig något enormt, speciellt i "under ytan" då hon var en blandning av nedgången och "streetsmart". Jag har sedan hennes död haft oerhört svårt att se filmer som hon medverkat i, men jag har under den senaste tiden stålsatt mig och sett de sk "wallander"-filmer som hon var med i, trots att jag personligen anser att Wallander är Lassgård och Lassgård är Wallander; ingen skugga över Krister Henriksson men Wallander är han inte.
Jag träffade mina små älsklingar idag, för andra gången sedan i lördags och det kändes riktigt underbart; snacka om en sidovinst på min drogfrihet. Nu återstår bara att återknyta kontakten med den äldste också, men det kommer nog med tiden det med. Så idag har jag kört runt mina två minsta i en kundvagn på coop, ätit prinsessbakelse med dem och jagat den äldre av dem runt halva jula då han absolut inte ville hålla sin pappa i handen. När jag spenderat knappt fyra timmar med dem var det dags att skiljas åt, jag höll min son i famnen och han gav mig en stor kram och pussade mig på näsan och sa helt spontant; "jag älskar dig, pappa". Jag blev rörd till tårar om än att jag valde att inte visa dem för honom (eller någon annan heller för den delen). Så nu när jag sitter mitt i min melankoli kan jag inte annat än att på samma gång känna lycka. Känslan är obeskrivbar, dels då jag är djupt deprimerad med tankar på undergång och självskadetendenser, dels den lycka och eufori jag upplever de korta ögonblick jag spenderar med mina barn, dels avsaknaden av närhet och värme, dels känslan av samhörighet jag upplever när jag går på möten, dels ensamheten jag upplever när "mitt verkliga jag" visar sig.
Jag har under i stort sett hela mitt liv sökt efter vem jag verkligen är och vad som är fel på mig, för att jag inte har alla bestick i lådan insåg jag ganska tidigt. Nu har jag fått möjligheten att genomgå en neuropsykiatrisk undersökning, och om jag har lite tur med vilken läkare som kommer att utföra den, så kanske, och då menar jag verkligen kanske, sanningen kommer fram. Jag har redan nu gjort ett antal tester och de har alla visat samma sak, jag har övervägande tendenser till [....] osv. dessa resultat samt en massa besök hos en psykolog ligger till grund för den kommande undersökningen. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta?
Nu ska jag samla ihop mig, be kvällens sinnesrobön, lämna över det som hänt under dagen och lova mig själv att jag ska vara både nykter och drogfri tills jag vaknar i morgon, då tar jag ett nytt beslut, precis som jag gör varje dag.
Frid!
Jag träffade mina små älsklingar idag, för andra gången sedan i lördags och det kändes riktigt underbart; snacka om en sidovinst på min drogfrihet. Nu återstår bara att återknyta kontakten med den äldste också, men det kommer nog med tiden det med. Så idag har jag kört runt mina två minsta i en kundvagn på coop, ätit prinsessbakelse med dem och jagat den äldre av dem runt halva jula då han absolut inte ville hålla sin pappa i handen. När jag spenderat knappt fyra timmar med dem var det dags att skiljas åt, jag höll min son i famnen och han gav mig en stor kram och pussade mig på näsan och sa helt spontant; "jag älskar dig, pappa". Jag blev rörd till tårar om än att jag valde att inte visa dem för honom (eller någon annan heller för den delen). Så nu när jag sitter mitt i min melankoli kan jag inte annat än att på samma gång känna lycka. Känslan är obeskrivbar, dels då jag är djupt deprimerad med tankar på undergång och självskadetendenser, dels den lycka och eufori jag upplever de korta ögonblick jag spenderar med mina barn, dels avsaknaden av närhet och värme, dels känslan av samhörighet jag upplever när jag går på möten, dels ensamheten jag upplever när "mitt verkliga jag" visar sig.
Jag har under i stort sett hela mitt liv sökt efter vem jag verkligen är och vad som är fel på mig, för att jag inte har alla bestick i lådan insåg jag ganska tidigt. Nu har jag fått möjligheten att genomgå en neuropsykiatrisk undersökning, och om jag har lite tur med vilken läkare som kommer att utföra den, så kanske, och då menar jag verkligen kanske, sanningen kommer fram. Jag har redan nu gjort ett antal tester och de har alla visat samma sak, jag har övervägande tendenser till [....] osv. dessa resultat samt en massa besök hos en psykolog ligger till grund för den kommande undersökningen. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta?
Nu ska jag samla ihop mig, be kvällens sinnesrobön, lämna över det som hänt under dagen och lova mig själv att jag ska vara både nykter och drogfri tills jag vaknar i morgon, då tar jag ett nytt beslut, precis som jag gör varje dag.
Frid!
Åtta dagar kvar
Om åtta dagar så fyller jag trettiotre.
Jag fick min första födelsedagspresent med posten idag :)
En officiell (hemma)matchtröja för mitt favoritfotbollslag; Chelsea FC, beställd från den officiella supporterklubben i England.
Frågan är om någon kommer att kunna "toppa" denna present, då jag velat ha, men inte haft råd (att ens tänka på) med en dyilk tröja. Sen så spelar det inte så stor roll längre, tanken är mycket viktigare än vad man får.
Men snacka om att jag vart glad för tröjan! Så glad att den förtfarande är kvar i plasten och inte ens provad :D
Ikväll är det traditionsmöte, precis som vanligt på onsdagar och det är jag som kokar kaffe, precis som vanligt, och eftersom det är onsdag så ska jag träffa min sponsor före mötet, närmare bestämt kl 17.38, för att tillsammans fortsätta med steg två. Vad jag skulle tagit mig till utan honom vet jag inte, förtvinat och dött eller gått ut i kylan igen, trots att kylan just nu är fylld med solvarma bänkar och lika solvarma alkisar som lockar med sina historier och sina sjutreor, men jag stannar kvar inne i värmen, för kylan är inte alltid lika tilltalande som idag.
Jag skulle kunna skriva en massa men väljer att sluta nu då jag gärna vill duscha, raka mig och fixa håret före mötet, man vet aldrig vem man kan stöta på, på ett NA-möte! :D
Jag fick min första födelsedagspresent med posten idag :)
En officiell (hemma)matchtröja för mitt favoritfotbollslag; Chelsea FC, beställd från den officiella supporterklubben i England.
Frågan är om någon kommer att kunna "toppa" denna present, då jag velat ha, men inte haft råd (att ens tänka på) med en dyilk tröja. Sen så spelar det inte så stor roll längre, tanken är mycket viktigare än vad man får.
Men snacka om att jag vart glad för tröjan! Så glad att den förtfarande är kvar i plasten och inte ens provad :D
Ikväll är det traditionsmöte, precis som vanligt på onsdagar och det är jag som kokar kaffe, precis som vanligt, och eftersom det är onsdag så ska jag träffa min sponsor före mötet, närmare bestämt kl 17.38, för att tillsammans fortsätta med steg två. Vad jag skulle tagit mig till utan honom vet jag inte, förtvinat och dött eller gått ut i kylan igen, trots att kylan just nu är fylld med solvarma bänkar och lika solvarma alkisar som lockar med sina historier och sina sjutreor, men jag stannar kvar inne i värmen, för kylan är inte alltid lika tilltalande som idag.
Jag skulle kunna skriva en massa men väljer att sluta nu då jag gärna vill duscha, raka mig och fixa håret före mötet, man vet aldrig vem man kan stöta på, på ett NA-möte! :D
symbios
Vi tror att vi lever i ett symbios, att två människor är en,
vi ser på varandra tills vi ser oss själva
och tror att vi är en och samma människa
och så vrider GUD på ljuset och det står en fullständigt
främmande människa framför en.
De ovanstående raderna beskriver hur mitt känsloliv sett ut de senaste åren. Nu lever jag i celibat som jag själv valt och jag trivs riktigt bra. Det enda som saknas är närhet, någon att sova sked med eller hålla i handen när jag går i stan, annars är livet toppen.
Igår agerade jag enligt det tionde steget, trots att jag är på det a n d r a men det känns bra, då jag inte vill göra mitt kommande fjärdesteg längre än nödvändigt.
Nu ska den beroende lyssna på Onskan och somna, morgondagen bjuder på flera intressanta äventyr, garanterat!
vi ser på varandra tills vi ser oss själva
och tror att vi är en och samma människa
och så vrider GUD på ljuset och det står en fullständigt
främmande människa framför en.
De ovanstående raderna beskriver hur mitt känsloliv sett ut de senaste åren. Nu lever jag i celibat som jag själv valt och jag trivs riktigt bra. Det enda som saknas är närhet, någon att sova sked med eller hålla i handen när jag går i stan, annars är livet toppen.
Igår agerade jag enligt det tionde steget, trots att jag är på det a n d r a men det känns bra, då jag inte vill göra mitt kommande fjärdesteg längre än nödvändigt.
Nu ska den beroende lyssna på Onskan och somna, morgondagen bjuder på flera intressanta äventyr, garanterat!
En tidig kväll... blev en sen natt.
Nu är det riktigt mitt i natten.
Idag har jag fem rena månader och det känns riktigt bra.
Jag har klarat mitt första steg och påbörjat mitt andra.
Jag är fortfarande sjukskriven för min depression.
Inom en inte alltför avlägsen framtid så ska jag konsulteras.
Tyvärr så ska konsultationen göras av psykiatrin här i stan.
Mitt förtroende för dem är lika med noll.
Jag har insett att jag är totalt maktlös för allt jag inte kan påverka.
Min förmåga att kapitulera är på topp, jag kapitulerar varje dag.
Jag lämnar över varje morgon och varje kväll.
Min högre makt är mer närvarande än någonsin.
Min sponsor är underbar, utan honom skulle ingenting fungera.
Jag svek honom inte idag, som jag trodde skulle ske.
I förgår gick en god vän ut i kylan och tog ett återfall.
Det gör ont, att jag inte såg att det var på gång.
Att jag inte kände vad som var på väg att hända.
Gemensamhetsvänner talar om drogsug och hur jobbigt det är.
Själv så upplever jag inget av det de beskriver.
Och skulle det komma så tänker jag på den tjugoåttonde juli nolltvå.
Den dagen krossade jag käken och handleden på en inte ont anande servitör.
Hans enda "brott" var att han gick ut för att röka.
Själv hade jag blandat "roppar" och alkohol.
De drygt sextiotusen han blev tilldömd bekommer mig inte.
De tvåhundra44 dygnen jag spenderade på kåken känns som en ond dröm.
Jag lärde mig ett och annat och är redo för nästa "volta", om den kommer.
Det jag ångrar är slagen, sparkarna och förnedringen.
Våldet jag riktade mot en helt oskyldig person som var på "fel" plats.
Så fort drogsuget kommer så blundar jag och ser bilderna från rättsintyget.
Det såg ut som om han hade en honungsmelon i kinden.
Minnesbilden gör att allt eventuellt drogsug försvinner lika fort som det kommer.
En vän talade om självmord igår kväll, jag är orolig för honom.
Ska ringa honom senare idag.
Min bror skulle flyttat ner den första, nu är det den trettonde.
Min oro gör att jag behöver få hit honom innan han blir riktigt olycklig.
Jag blev singel igen i fredags.
Det gör ont!
Jag känner saknad.
Men också lättnad.
Den enda jag behöver leva upp till nu är mig själv.
Jag kunde ha fått träffa mina barn igår om jag (orkat).
Jag saknar dem.
Jag längtar efter dem.
Jag drömmer om dem.
Och jag sviker dem konstant.
Man tror att jag har AS.
Det är det konsultationen handlar om.
Kombinerat med en klinisk depression.
Risken att drabbas av ytterligare en depression efter denna är 85 procent.
Förtidspension är samma sak som att hoppa från ölandsbron.
Mitt liv är på paus.
Jag är totalt håglös.
Trots detta så går jag på fem möten i veckan.
Jag funderar på att ta en nittio - nittio om jag klarar sex månader.
Jag kommer att blanda NA och AA.
Den ena bygger på den andra.
Båda betyder lika mycket för en beroende som mig.
Den största lyckan i mitt liv nu är att min pappa fått ett jobb.
Jag har varit så orolig för hur han skulle klara arbetslösheten.
Till och med mina vänner är glada för hans skull då de vet hur mycket det oroat mig.
Min bror gav mig ett svar idag.
Den första april är han välkommen.
Jag måste ha lugn och ro.
Slippa oroa mig.
Uppsalakonventet hägrar.
Min septum är fem millimeter igen.
Det gör ont.
Fysisk smärta är skön i jämförelse med andlig eller mental.
Lära mig att älska mig själv.
Lars Winnerbäck gör mig ledsen.
För mycket tankar.
Nina Ramsby är extremt underskattad.
Kostnaden för att se Blue October i år skulle uppgå till trettontusenfemhundra ungefär.
Nu är den beroende trött.
"Onskan" uppläst av författaren hägrar.
Sov gott med guds beskydd och sinnesro!
Idag har jag fem rena månader och det känns riktigt bra.
Jag har klarat mitt första steg och påbörjat mitt andra.
Jag är fortfarande sjukskriven för min depression.
Inom en inte alltför avlägsen framtid så ska jag konsulteras.
Tyvärr så ska konsultationen göras av psykiatrin här i stan.
Mitt förtroende för dem är lika med noll.
Jag har insett att jag är totalt maktlös för allt jag inte kan påverka.
Min förmåga att kapitulera är på topp, jag kapitulerar varje dag.
Jag lämnar över varje morgon och varje kväll.
Min högre makt är mer närvarande än någonsin.
Min sponsor är underbar, utan honom skulle ingenting fungera.
Jag svek honom inte idag, som jag trodde skulle ske.
I förgår gick en god vän ut i kylan och tog ett återfall.
Det gör ont, att jag inte såg att det var på gång.
Att jag inte kände vad som var på väg att hända.
Gemensamhetsvänner talar om drogsug och hur jobbigt det är.
Själv så upplever jag inget av det de beskriver.
Och skulle det komma så tänker jag på den tjugoåttonde juli nolltvå.
Den dagen krossade jag käken och handleden på en inte ont anande servitör.
Hans enda "brott" var att han gick ut för att röka.
Själv hade jag blandat "roppar" och alkohol.
De drygt sextiotusen han blev tilldömd bekommer mig inte.
De tvåhundra44 dygnen jag spenderade på kåken känns som en ond dröm.
Jag lärde mig ett och annat och är redo för nästa "volta", om den kommer.
Det jag ångrar är slagen, sparkarna och förnedringen.
Våldet jag riktade mot en helt oskyldig person som var på "fel" plats.
Så fort drogsuget kommer så blundar jag och ser bilderna från rättsintyget.
Det såg ut som om han hade en honungsmelon i kinden.
Minnesbilden gör att allt eventuellt drogsug försvinner lika fort som det kommer.
En vän talade om självmord igår kväll, jag är orolig för honom.
Ska ringa honom senare idag.
Min bror skulle flyttat ner den första, nu är det den trettonde.
Min oro gör att jag behöver få hit honom innan han blir riktigt olycklig.
Jag blev singel igen i fredags.
Det gör ont!
Jag känner saknad.
Men också lättnad.
Den enda jag behöver leva upp till nu är mig själv.
Jag kunde ha fått träffa mina barn igår om jag (orkat).
Jag saknar dem.
Jag längtar efter dem.
Jag drömmer om dem.
Och jag sviker dem konstant.
Man tror att jag har AS.
Det är det konsultationen handlar om.
Kombinerat med en klinisk depression.
Risken att drabbas av ytterligare en depression efter denna är 85 procent.
Förtidspension är samma sak som att hoppa från ölandsbron.
Mitt liv är på paus.
Jag är totalt håglös.
Trots detta så går jag på fem möten i veckan.
Jag funderar på att ta en nittio - nittio om jag klarar sex månader.
Jag kommer att blanda NA och AA.
Den ena bygger på den andra.
Båda betyder lika mycket för en beroende som mig.
Den största lyckan i mitt liv nu är att min pappa fått ett jobb.
Jag har varit så orolig för hur han skulle klara arbetslösheten.
Till och med mina vänner är glada för hans skull då de vet hur mycket det oroat mig.
Min bror gav mig ett svar idag.
Den första april är han välkommen.
Jag måste ha lugn och ro.
Slippa oroa mig.
Uppsalakonventet hägrar.
Min septum är fem millimeter igen.
Det gör ont.
Fysisk smärta är skön i jämförelse med andlig eller mental.
Lära mig att älska mig själv.
Lars Winnerbäck gör mig ledsen.
För mycket tankar.
Nina Ramsby är extremt underskattad.
Kostnaden för att se Blue October i år skulle uppgå till trettontusenfemhundra ungefär.
Nu är den beroende trött.
"Onskan" uppläst av författaren hägrar.
Sov gott med guds beskydd och sinnesro!
Singel sen en vecka.
!i det är nästan lika kul som det låter.
lagom till att känslorna började falla på plats så gick det i stöpet
-självömkan är inte min grej, men jag börjar bli trött på det här nu-
Tänk den som ändå vore bög och passiv, smal och fjollig, eller blond, tjej, smal med D-kupa och blåst som ett jävla spån, typ Blondinbella eller Linda Rosing eller någon annan ytlig fitta. Hade varit kul att ligga på rygg och bli knullad till sömns istället för sitta här och se dum ut.
Jag går från noll till misshandel på en halv sekund tack vare mina SNRI piller, men utan dem så vill jag ta livet av mig, vilket känns bäst tror ni?
Nu ska jag sova mina 90 minuter, äta gröt och dricka te, läsa en bok om kugghjul som jag försummat i många år och bli mer trött på precis allt.
Nej, jag är varken deprimerad (mer än vanligt), precis lika mycket AS som tidigare och inte det minsta s-risk föreligger.
Idag är jag glad för att min pappa fått jobb, så han slipper vara arbetslös, till och med mina kamrater är glada över det då jag varit riktigt orolig för hans skull. Han tror lika mycket på en högre makt som min telefon, men jag är säker på att "han" har haft ett finger med i spelet.
Just nu kan man göra 198 - 90 om man blandar NA & AA i kalmar stad.
Fan vet om man inte skulle göra ett försök?
Kram och "guds" frid!
lagom till att känslorna började falla på plats så gick det i stöpet
-självömkan är inte min grej, men jag börjar bli trött på det här nu-
Tänk den som ändå vore bög och passiv, smal och fjollig, eller blond, tjej, smal med D-kupa och blåst som ett jävla spån, typ Blondinbella eller Linda Rosing eller någon annan ytlig fitta. Hade varit kul att ligga på rygg och bli knullad till sömns istället för sitta här och se dum ut.
Jag går från noll till misshandel på en halv sekund tack vare mina SNRI piller, men utan dem så vill jag ta livet av mig, vilket känns bäst tror ni?
Nu ska jag sova mina 90 minuter, äta gröt och dricka te, läsa en bok om kugghjul som jag försummat i många år och bli mer trött på precis allt.
Nej, jag är varken deprimerad (mer än vanligt), precis lika mycket AS som tidigare och inte det minsta s-risk föreligger.
Idag är jag glad för att min pappa fått jobb, så han slipper vara arbetslös, till och med mina kamrater är glada över det då jag varit riktigt orolig för hans skull. Han tror lika mycket på en högre makt som min telefon, men jag är säker på att "han" har haft ett finger med i spelet.
Just nu kan man göra 198 - 90 om man blandar NA & AA i kalmar stad.
Fan vet om man inte skulle göra ett försök?
Kram och "guds" frid!
