oNe
Nu är det ett år senare och allt borde vara helt lugnt. Tyvärr så tyckte min omvärld inte att det var en bra idé att låta mig få en lugn ettårsdag, så den ställde till det, eller den försöker så mycket det bara går.
Den kvinna jag har känslor för kom idag på att hon vill att vi ska vara ENBART vänner, och jag uppskattar verkligen hennes ärlighet, det gör jag, men jag hade hellre sett att hon ringt mig och sagt att hon kommit till insikt, att hennes känslor för mig var mycket större än hon tidigare trott, att hon inte ville ha mig som kk utan "på riktigt". Det enda jag kan göra är att be min högre makt om sinnesro och vägledning; och ännu en gång inse att jag är totalt maktlös inför allt utom mig själv och mina egna tankar.
Jag frågar mig återigen varför alla jag möter vänder mig ryggen? Inte för att jag bryr mig speciellt, men det är trist att lägga en massa tid på att börja om på ruta ett igen.
Nu ska jag bryta min rutin och göra nåt som jag absolut inte planerat eller ens funderat över...
Den kvinna jag har känslor för kom idag på att hon vill att vi ska vara ENBART vänner, och jag uppskattar verkligen hennes ärlighet, det gör jag, men jag hade hellre sett att hon ringt mig och sagt att hon kommit till insikt, att hennes känslor för mig var mycket större än hon tidigare trott, att hon inte ville ha mig som kk utan "på riktigt". Det enda jag kan göra är att be min högre makt om sinnesro och vägledning; och ännu en gång inse att jag är totalt maktlös inför allt utom mig själv och mina egna tankar.
Jag frågar mig återigen varför alla jag möter vänder mig ryggen? Inte för att jag bryr mig speciellt, men det är trist att lägga en massa tid på att börja om på ruta ett igen.
Nu ska jag bryta min rutin och göra nåt som jag absolut inte planerat eller ens funderat över...
10/10
Idag har jag 362 rena dagar.
Den senaste tiden har jag ifrågasatt en massa saker med mitt liv, varför jag befinner mig där jag är, varför jag upplever det jag gör, känner det jag känner och framförallt inte känner det jag "borde" känna.
I och med min diagnos och ju mer jag lär mig om den, ju mer inser jag i vilka situationer jag tidigare agerat för att det "krävts" av mig, snarare än att jag haft de känslor jag förespeglat min omvärld. Man brukar säga att barn inte gör det som sägs åt dem, utan gör som vuxna gör; samma sak gäller med mig. Jag har agerat på känslor som omvärlden trott att jag haft, när jag egentligen inte känt något alls, men nu är det slut med det. Jag har insett hur mycket energi det tagit att ständigt "agera" och inta de roller som jag trott att omvärlden förväntar att jag ska ha, för att passa in i en värld som jag egentligen inte hyser några känslor för. Jag blir inte upprörd när jag ser bilder från jordbävningskatastrofer, tsunamis eller svält i olika afrikanska länder, tyvärr, men det berör mig inte alls; skulle jag däremot se någon slå sin hund på stan så är min spontana tanke att nita personen direkt.
Den enda anledning till detta agerande jag kan komma att tänka på är den att djur aldrig sviker en, som människor gör; och om människan inte sviker genom en medveten handling så gör den det omedvetet. Ett djur skulle inte svika ens omedvetet. Självklart kommer frågan om jag har några husdjur? Det har jag inte eftersom de kräver min absoluta närvaro och mitt engagemang, och eftersom jag inte kan ge dem det, så har jag inga.
Den senaste veckan har varit tuff, dels med sjukdom och dels med min bror som fortfarande stökar till mitt liv genom att ständigt ta återfall och sen tro att jag ska hjälpa honom ur det. Tretton minuter efter midnatt i natt så ringde han och sa att han var i stan och undrade om han kunde sova hos mig, men jag varken kände för, eller hade möjligheten att ha några nattgäster, så han fick klara sig själv. Hur det gick vet jag inte, och jag bryr mig inte speciellt heller, han har en förmåga att alltid landa på fötterna och klara sig från konsekvenser oavsett hur högt han fallit ifrån. Den viktigaste erfarenheten av detta är att jag satte ner foten, att jag sa nej, trots att min medberoende-sida ville göra nåt helt annat.
Om lite drygt tre timmar tänkte jag gå på veckans femte möte och kanske ta en fika på stan efteråt.
Hoppas att ni får en fin lördag!
Den senaste tiden har jag ifrågasatt en massa saker med mitt liv, varför jag befinner mig där jag är, varför jag upplever det jag gör, känner det jag känner och framförallt inte känner det jag "borde" känna.
I och med min diagnos och ju mer jag lär mig om den, ju mer inser jag i vilka situationer jag tidigare agerat för att det "krävts" av mig, snarare än att jag haft de känslor jag förespeglat min omvärld. Man brukar säga att barn inte gör det som sägs åt dem, utan gör som vuxna gör; samma sak gäller med mig. Jag har agerat på känslor som omvärlden trott att jag haft, när jag egentligen inte känt något alls, men nu är det slut med det. Jag har insett hur mycket energi det tagit att ständigt "agera" och inta de roller som jag trott att omvärlden förväntar att jag ska ha, för att passa in i en värld som jag egentligen inte hyser några känslor för. Jag blir inte upprörd när jag ser bilder från jordbävningskatastrofer, tsunamis eller svält i olika afrikanska länder, tyvärr, men det berör mig inte alls; skulle jag däremot se någon slå sin hund på stan så är min spontana tanke att nita personen direkt.
Den enda anledning till detta agerande jag kan komma att tänka på är den att djur aldrig sviker en, som människor gör; och om människan inte sviker genom en medveten handling så gör den det omedvetet. Ett djur skulle inte svika ens omedvetet. Självklart kommer frågan om jag har några husdjur? Det har jag inte eftersom de kräver min absoluta närvaro och mitt engagemang, och eftersom jag inte kan ge dem det, så har jag inga.
Den senaste veckan har varit tuff, dels med sjukdom och dels med min bror som fortfarande stökar till mitt liv genom att ständigt ta återfall och sen tro att jag ska hjälpa honom ur det. Tretton minuter efter midnatt i natt så ringde han och sa att han var i stan och undrade om han kunde sova hos mig, men jag varken kände för, eller hade möjligheten att ha några nattgäster, så han fick klara sig själv. Hur det gick vet jag inte, och jag bryr mig inte speciellt heller, han har en förmåga att alltid landa på fötterna och klara sig från konsekvenser oavsett hur högt han fallit ifrån. Den viktigaste erfarenheten av detta är att jag satte ner foten, att jag sa nej, trots att min medberoende-sida ville göra nåt helt annat.
Om lite drygt tre timmar tänkte jag gå på veckans femte möte och kanske ta en fika på stan efteråt.
Hoppas att ni får en fin lördag!
