oberoende beroende

Nu har jag genomgått första fasen i min nedtrappning!
Mina tvångshandlingar har blivit fler, mina tvångstankar mer intensiva och jag sorterar som aldrig förr, men jag trivs.
Jag ser ljuset i tunneln och hoppas innerligt att det inte är ett mötande tåg. Jag känner att vissa känslor är på väg tillbaka (om än att de flesta är negativa så är de ändå känslor). Jag ser ljust på framtiden, i alla fall de närmsta timmarna.

Det är som om jag tagit ett kliv tillbaka, nu är det inte en dag i taget längre, nu är det en timme, en kvart eller till och med en minut i taget, men jag har gjort det förr och jag ska klara det igen.

Lev och låt leva!

Nu har jag på papper (eller nja, fass.se) varför jag mår som jag gör, varför mina blodfetter är höga som hos en sextioårig bagare med rulltårta som vardagslunch, varför jag inte kan pissa som folk utan måste ta en massa medicin för det. Allt beror på de förbannade antidepressiva jag tryckt i mig de senaste två åren. Sen att utsättningssymptomen är ännu värre gör ju knappast någon gladare, och att jag måste ta en massa ångestdämpande under tiden jag sätter ut gör mig bara förbannad.

Jag vill vara frisk, fri och glad, kåt, känslosam och lycklig, inte psykotisk, paranoid och ambivalent med tvångshandlingar och mörka tankar.

Varför måste man medicinera för att må bra? Hur gjorde man förr i tiden? Långt innan Hibernal kom in på stormavdelningarna?

Varför måste livet vara en plåga? Varför kan jag inte vara som alla andra? Varför kan inte mitt helvete ta slut nån gång.

Kommentera, svara, PM:a (om ni inte vill att alla ska läsa), snälla vänner; ge mig en lösning innan jag dör av inre smärta.

Detta berörde mig oerhört mycket, så mycket att jag inte kunde hålls tårarns borta.

http://www.youtube.com/watch?v=zaP7STV1aFs

Jag har kämpat som en dåre för att klara av att gå ner tjugo kilo på tre månader, vilket jag lyckades med; när jag sen börjar gymma så börjar jag gå upp igen, trots att jag håller min diet och bara tränar förbränning, hur förklarar man det?

Jag borde klippt och rakat mig för flera dagar sen men eftersom jag inte kommer i mina byxor så känns det som om det kvittar.

Lukas förgyller mitt liv, när han inte ligger och sover på min plats i soffan, trots att jag frågar flera gånger om han vill gå ut och kissa.

Att trappa ned antidepressiva läkemedel är en plåga, jag blir likgiltig och vill självdö, lägga mig ner och vältra mig i min självömkan.

Mitt i allt detta så vill försäkringskassan göra om hela min Aspergerutredning med en utomstående konsultläkare, som om inte de åtta månader av utredning jag genomgått räckte till, allt för att djävlas med den enskilde individen, jag fick faktiskt min diagnos den tjugofemte maj förra året och har äntligen börjat lära mig leva med den; nej då ska allt rivas upp igen som om jag vore gjord av Papier-maché och kan behandlas som en badboll nån unge glömt på stranden förra sommaren.

Jag är i alla fall sjukskriven till den sista augusti, vad som händer sen vet ingen.

Nu ska jag ta hunden på en promenad och sen åka söderut längs kusten, med kikaren i högsta hugg i jakt på lite sälar, tänk om man kunde få bli säl i nästa liv?

Faktum är att steg fyra är det jävligaste jag varit med om, jag ska räkna upp allt jag har gjort i mitt liv, alla jag skadat, förolämpat, allt jag stulit, allt ska räknas upp. Jag har varit igång i elva månader nu och jag ser inget slut på det, men det får ta den tid det tar, för grundligt ska det bli, det kan ni ge er fan på.

För övrigt så har jag fått en läkarledd nedtrappning av mina antidepp, och nu känns det att det börjar svänga igen (sjunde dagen nu) men jag har fått en del ångestdämpande som stöd under nedtrappningen så det ska nog ordna sig. Sjukskriven till sista augusti är jag också och nu väntar ytterliggare en utredning som FK beställt ang min arbetsförmåga. Ska bli intressant att se hur etta slutar.