oberoende beroende

Upplever just nu en framanad känsla. Känner att det spelar så stor roll om jag lever eller är död, faktum är att jag i smyg funderar på om jag inte skulle ta tag i saker och ting och ta mitt liv i alla fall. Inte för att jag är det minsta deppig utan för att jag inte har lust att springa in i ekorrhjulet igen. Nog för att jag anmält mig till en distanskurs i matte och anmält mig till högskoleprovet, men vad spelar det för roll egentligen när man tänker efter? Jag vet att känslan inte är äkta och att jag inte kan hitta någon egentlig anledning att ta mitt liv, men ändå finns det saker som gör att jag funderar på det. Samma anledning till att det inte finns någon anledning ÄR en anledning.
Jag har uppnått den materiella status jag vill ha och behöver, jag har ett fordon för min fortskaffning, jag har datorer, tv-spel och "skärmar" i de storlekar och kvalité jag vill ha, så egentligen finns det inget att tråna eller kämpa för längre.

Jag upplever inte känslor som andra, tydligen. Jag känner inte kärlek till någon, inte ens om jag anstränger mig, jag upplever inte lycka och jag blir inte glad; för den delen inte ledsen eller sorgsen heller, knappast aldrig arg eller agiterad. Det enda jag jag känner är saknad... Saknad efter några personer som inte längre vandrar med oss här, men som finns i mina minnen och i "andevärlden". Jag saknar Erik, Bengt-Göran och Malte (som jag i och för sig aldrig fick träffa) och jag kan inte förklara varför jag saknar dem. För att inte ägna mig åt rundprat eller smygande så ska jag förklara; Erik var min farfar, som jag lyckats få kontakt med genom mitt personliga medium, B-G var min morbror, vars begravning jag valde att inte närvara på (och som jag inte träffade de senaste tio åren i hans liv) och Malte är den son jag skulle haft om han inte blivit aborterad. Han skulle ha fötts i oktober 2008 om han fått chansen, men jag kan inte låta bli att sakna honom trots att jag aldrig ens fick veta i sinnevärlden att han verkligen fanns, allt jag vet är att han skulle ha blivit den son som jag skulle kunnat ta mig till och förstå, som skulle kunna förstå mig som jag är och låta mig vara som jag är utan att dömma eller åtsidosätta mig för den känslolösa människa jag är.

Min farfar är orolig att jag ska bli blåst på det han lovade mig innan han avled, för att det finns något som han ville (och fortfarande vill att jag ska ha), något som kommer att ha betydelse för mig och mitt minne av honom, något som han önskade att jag skulle ha men aldrig hann ge mig innan han togs ifrån mig.
B-G vill jag återse främst för att be om ursäkt för att jag inte kom på hans begravning och för att han var det närmaste en storebror jag någonsin haft och för att jag saknar honom.

Nu har jag visserligen tre barn i livet, en son som jag valt att inte träffa för att jag inte vill att mitt inflytande ska påverka honom (vem fan vill ge sin son en dålig uppväxt bara genom att vara en dålig far?); en son som jag kan sakna ibland då jag knöt an till honom så otroligt starkt men som jag känner en enorm skuld till genom att han skadades som en konsekvens av min drogande, och en dotter som jag tyvärr inte känner några band till. De två yngsta kommer inte längre att vara mina barn juridiskt då jag inte vill utsätta dem för en uppväxt i en dysfunktionell familj, utan ge dem den största present jag kan genom att låta min föredettas nya man adoptera dem, så de får en pappa som "finns där", som verkligen bryr sig om dem hela tiden, som är kapabel att älska dem, för den förmågan har inte jag, tyvärr.

Det bästa vore om jag dog, drog ur jacket, gick ur maskin, bytte planhalva eller petades ner i division två. Jag har inget att bevisa för någon längre men jag har gett några löften som jag kommer att hålla innan jag tar mitt slutgiltiga beslut. Jag har lovat min bror att följa med honom på hans livs första rättegång (som målsägare) och jag har lovat mig själv att göra ett niondesteg, att gottgöra allt den skada jag åsamkat min omgivning genom mitt sätt att vara, problemet är att jag inte känner varesig skuld eller skam för de handlingar jag utfört, ingen ånger för alla jag sårat, så jag kommer att göra det för deras skull, inte för min egen; för jag kommer inte att förändras oavsett vad som händer.

De mål jag hade i livet är uppnådda, och de nya "mål" som jag satt upp är bara ett spel för galleriet, för att omgivningen ska tro att jag har en anledning att fortsätta andas.

Så efter brorsans rättegång den elfte och min göttgörelse är det slut på tramsandet; då ska jag avsluta mitt liv och jag ska vara mid mina sinnes fulla bruk dvs opåverkad när jag träder in i nästa dimension eller blir maskföda.

Jag ska ta reda på vad som finns i "skåpet", om jag så ska bryta upp det, ta farväl av de få 'vänner' som kan komma att sakna mig och skriva ett testamente så att Lukas hamnar hos rätt person, att de få saker som verkligen betyder något hamnar hos de som förtjänat dem och vara mycket tydlig med att all korrespondans i min ägo ska brännas eller återföras till de som skickat den till mig.

Nu ska jag andas in lite friskluft på balkongen innan jag somnar.

Defileringsmusiken ska vara "Saga - Sleep well my brother", inga blommor ska finnas på min begravning och ingen annan än prästen ska yttra ett ord under cermonin. Jag vill bli jordfäst bredvid min farfar, Onny Rydén ska sköta svepningen och jag vill bli begravd i min favoritLonsdale (med skotskrutigt foder), Levis 501:or och mina vinröda Dr. Marteens; detta är min sista önskan, visa respekt genom att följa dessa enkla krav.

2010-03-06