oberoende beroende

Igår hade jag sex rena månader och idag har jag 150 dagar utan nikotin, så detta firar jag genom att totalt byta diet med målet att mitt bmi ska under trettio så jag slipper operation av magen.

Jag är inne i en period då saker och ting faller på plats, inte för att jag blir lyckligare för det, snarare tvärtom men det är ändå skönt att saker blir som de ska, trots att det är långt till harmonin jag söker. Jag vill inte se ner på människor, men jag kan inte låta bli när jag ser människor med mycket längre tid än mig, göra samma misstag om och om igen, och sen till råga på allt dela med sig om det som om det var första gången (!).

Alla mina rutiner är döda och mitt liv är i kaotiskt kaos, men då jag är maktlös blir jag tvungen att hantera det, sakta bygga nya rutiner, mer och mer inser jag hur mycket jag uppskattar min ensamhet, den självvalda ensamhet som jag inte längre kan välja.

Frid och sinnesro.

Påsken har firats i kyrkan, inte den kyrka jag ville vara i, men likväl en kyrka.
Kul med inneboende bror, men jag saknar min ensamhet, mina rutiner, mitt sätt att vara och att ha mina saker.
Jag ska stå ut med honom, för hans skull, annars så är det dags att sluta sig igen känns det som, vara på mitt rum, med mig och ensamheten, mina böcker, långt bort från alla äckliga, jobbiga människor vars gemensamma iq är i paritet med mitt skonummer. Dessutom, nästa person som dömmer mig för mina tanka eller funderingar, önskningar eller handlingar kommer att få ett krossat okben, oavsett vad det kommer att kosta mig i mitt nionde steg; det skiter jag fullständigt i just nu; jag tycker och tänker precis vad jag vill och agerar efter det, och ingen jävels åsikt betyder någonting.

Jag har varit i Svenska Kyrkan tre dagar i rad nu, intressant men inte riktigt vad jag vill ha ut av livet, lite för normalt och vanligt för min smak, men det finns en flicka där som verkar tycka lite mer om mig än om alla andra och jag känner att hon skulle passa riktigt bra i min närhet, i mitt liv och min säng; kanske ska jag henne till mig själv i sexmånaderspresent. Okej, hon är i yngsta laget, men det är ytterligare en sak som ingen jävel ska lägga någon värdering i, och om det tycker sig ha rätt till det trots allt så är det välkomna, de helt utan synd får varsitt frislag, alla andra får ett krossat okben om de öppnar käften.

Jag vet att det inte finns mycket tillfrisknande i denna text, men det skiter jag högaktningsfullt i, för nu har jag tröttnat på människor igen. Antingen är de som jag vill att de ska vara (dvs; inte där jag är) eller så drar de åt helvete.

Trots att jag inte kan känna varesig lust eller sexuell frustration just nu så skulle jag vilja ha lilla "ms" i min säng, om än bara för att hålla om, krama och dela kroppsvärme med, men jag tror ärligt inte att det kommer att ske, men hoppas kan man ju alltid, och skulle lusten komma så skulle jag inet tveka att slicka upp henne i brygga eller slicka hennes fötter ordentligt då är det jag känner att jag behöver just nu, de och att få switch:a ordentligt och vara undergiven, bli dominerad och omhändertagen; men bara av "ms", ingen annan skulle få eller klara av det.

Nu infaller sömnen, bönen, Ondskan och tankarna på de som dött, blivit dödade och tagit livet av sig i min närhet det senaste året, eller två; speciellt Jon, Malte och B-G. Frid mina vänner, en av er har total frid nu, en av er saknar jag nåt fruktansvärt och din mördare kommer få sitt straff tids nog; det lovar jag.

Öronen mår bättre, ser missfärgade ut, men ganska "normala", ska ta stygnen på skärtorsdagen.
Bilder kommer inom kort.

Sinnesro och kramar

Nu är jag med brorsa igen, tre år sen vi sågs, vi har båda mognat, mest han tror jag. I morgon (måndag) så ska ha med på sitt första möte och jag hoppas att han kommer att trivas lika bra som jag gör.

Dagen har varit lång och fylld med intryck, lärt känna nya människor som inte är beroende och mycket känns bra, är dock orolig över en massa saker just nu, men vet att det enda jag kan göra är att lämna över till min högre makt efter att jag har gjort fotarbetet.

Nu blir det sängen, måste upp lagom tidigt i morgon då mitt kök ser ut som gaza och mitt vardagsrum som om hamas provbombar där, men med tanke på hur kul min bror tycker det är att städa så kommer jag snart att kunna ta hem vänner på besök igen (om jag nu vill det) men det kan vara skönt att kunna i alla fall.

Nu bön, överlämnande, Ondskan och sömn.

Sov gott mina vänner.

Senare idag (eller i morgon, beror lite på hur man ser) så kommer min bror hit, jag har inte sett honom på över tre år och han ska flytta in hos mig, snacka om att det ska bli intressant.
 
Jag ligger drygt sex månader efter med städningen så jag har lite att göra i morgon, dessutom så är det lördag, vilket betyder flygblad i stadens centrum i ett par timmar, sen är det möte (för min sinnesro's skull) och sen kommer min bror. Hade detta varit för ett år sen så hade jag slagit i mig en panna och varit klar med allt till lunch i morgon (inkl målningen av hans rum), men nu är det inte förra året, alltså blir det som det blir.



Jag har betraktat en flygel i smyg i ett par timmar idag, snackat om socialdemokraternas misstag under de senaste valen, och en massa intressanta saker med vår vice valkretsledare; det är härligt med människor som har samma extrema minne som en själv; hoppas på många fler tillfällen med honom och ordinarie (och jag som funderade en smula på att lägga politiken på hyllan, igen).



Nu ska jag be min kvällsbön, lämna över, göra lite extra fotarbete, lyssna på Onskan, sova gott, gå upp i tid och hoppas på en solig dag i morgon. Just det; jag tror att jag äntligen har hittat en pianolärarinna som jag kan fungera tillsammans med då vi delar samma sjukdom; äntligen ska jag få uppfylla en av mina barndoms drömmar.



Sov gott mina vänner, jag saknar er jag träffat och ser fram emot att träffa er andra.



Kram och godnatt!

Nu har jag genomgått öronplastik genom landstingets försorg och på detta sätt sparat femtontusen kronor i jämförelse med vad jag skulle fått betala om jag gjort mitt ingrepp privat. Anledningen då? När jag var yngre så töjde jag mina hål i öronen till 25 mm och skaffade mig ett par riktigt fina pluggar i ädelträ. När jag sedan "växte ifrån" det så hade jag mina hål kvar och de vart aldrig mindre än 15 mm och så har de varit i flera år.

Som ni som läst min blogg vet så är jag full med stigman, de flesta är relaterade till min beroendesjukdom, men det finns också andra; detta var en av dem, så om ungefär en vecka när man tagit stygnen så kommer jag att ha helt "normala" öronsnibbar igen, förutom de eventuella ärr som kommer från plastiken, men hellre ärr än avlånga, oformbara hål.

På tisdag nästa vecka så ska jag på mitt första samtal i min neurologiska utredning, jag ska träffa en specialistläkare, en psykolog och en kurator som tillsammans ska ställa en (förhoppningsvis) korrekt diagnos. Jag förmodar att jag kommer att få träffa dem mer än en gång, annars finns risken att jag kommer att ifrågasätta deras kompetens. Samma dag ska jag för övrigt på information om min andra, kommande operation, men då det skiljer många timmar mellan dem så kommer jag både att ha tid med lunch och en tupplur.

Kvällen har avnjutits med stegarbete tillsammans med min sponsor, ett möte i min hemmagrupp följt av ett praktiskt möte som faktiskt gick riktigt bra. Sen vart det snabbmat då affären stängt när det praktiska var slut, ett samtal med en gemensamhetsvän som gav mig en massa beröm för att jag tar saker och ting mycket bättre sen jag började gå in för mitt stegarbete. Sen talade jag med min far en stund och ytterligare en dryg timme med min mellanbrorsa som jag verkligen hoppas kommer ner till helgen. Nu väntar sängen, sinnesrobön och "det vanliga" överlämnandet efter ett väl utfört fotarbete.

Jag är totalt maktlös inför alkoholen, drogerna och vad andra människor kan hitta på.
Jag gör fotarbetet och lämnar över resten till min högre makt.
Jag önskar att fler kunde se verkligheten som jag ser den.