oberoende beroende

Har avnjutit eftermiddagen och kvällen med nyinflyttade vänner och deras wii, fan vad kul det är alltså, går inte att beskriva med ord, visst fan är det inte lika snyggt som ps3 men ack så skoj det är att tävla mot varandra :P

Tack L & C för en underbar kväll och god mat :)

[helt plötsligt så lättade en del av det tunga moln som hängt över mig sen mitten av november]

Idag är det måndag och det känns riktigt bra, för idag är det möte och det ser jag fram emot.
Livet rullar på och snart ska jag ta tag i den eventuella framtiden, närmast är högskoleprovet som jag redan tagit en gång, men som gått ut, jag vill minnas att det bara är giltigt i fem år, och eftersom det var åtta år sen jag studerade senast, eller ja, försökte studera och vara aktiv missbrukare samtidigt ;) Nu ska det alltså bli ett nytt försök i tillfrisknandet, hoppas att det går bättre nu än de 16 poäng enligt det gamla systemet jag redan sitter på.
Lukas förgyller fortfarande mitt liv, om än att han är lite jobbig just nu när en tik i området löper.

Korta människor som springer efter spårvagnar och missar dom. Dålig musik. Asymetriska ansikten. Att vi har världens högsta hästar här. Praktvurpor. Snygga damers fula vänninor. Färger som skär sig. Sånt man med facit i hand inser att man inte alls klarade på egen hand. Böcker man inte pallar läsa ut. Åtta månaders höst. Folk som borde veta bättre. Telefonköer. Smutsfläckar som inte gick att se innan man klev in någonstans med blacklight. Sten i skon. Sånt som får en att säga skyll dig själv. Tandlossning. Det faktum att fel låt tydligen vann. Elitidrottsmän med näsan fylld med snobbtjack å huvudet fyllt av snyfthistorier.

Vandringständare. Volymökningen när tvreklamen börjar. Studsmattor med tillhörande fall. Påvens ålder. Fullt disco men ingen som bryr sig. Bibelns oavsiktliga humor. Människor vars första instinkt är att skylla ifrån sig. Gamla människor som luktar pensionär men är jävligt grova i munnen. Lättvindiga krigsförklaringar. Grova chansningar av alla slag, men framför allt de som inte går hem. Pinsamma tystnader punkterade av nervösa skratt.

Jag har sprungit runt och trott att jag inte varit maktlös, att jag var som vem som helst, ett tag. Jag tog en cigg i lördags och från ingenstans kom nikotinjävulen ifatt mig, efter fjorton månader. Det smakade fan men gav en skön känsla som jag direkt insåg att jag ville ha mer av, alltså är jag totalt maktlös, förtfarande. Jag är bara glad att det var nikotin och inget annat jag testade, för det hade kunnat sluta precis hur som helst. I vilket fall som helst så tänker jag inte röka mer, ej heller ta nåt annat för den delen. Jag får luta mig mot programmet, gemenskapen och börja om; bara för idag, bara för en kvart, tills suget försvinner igen.

För övrig så flyter livet på, fyra möten i veckan, service och stegarbete (i lite för långsam takt).

Jag var på ett tolftestegsbesök igår, träffade en gammal sponsi som klivit ut igen, men som försöker hålla sig, han har två veckor nu, men vågar inte gå på möten ännu, försöker hålla sig utan gemenskapen som stöd. Vi snackade några timmar och jag hoppas att han dyker upp på ett möte nu i veckan, för det finns ingen annanstans som han är så välkommen som på NA.