02.14.36 PANIK!!!!!
Klockan 02.14.36 gick min lina ner, mitt i mitt facebookande och för ett par minuter var hela min värld förstörd, hur ska jag klara mig utan mitt stackars kära internet? Faktum är att det gick ganska bra, jag kokade en kopp kaffe, satte på ugnen, värmde lite bullar, fick en stund över, passade på att vattna mina stackars blommor, och så en omstart och ett par diagostiseringar senare så var jag tillbaka igen! Jag överlevde, trots att jag aldrig trodde det. Faktum är att det är så med de flesta av mina rädslor, innan jag konfronterar dem är jag skitskraj för dem, och när jag väl gjort det hemska så känns det inte alls, ungefär som att fylla trettio.
Nu har min klocka passerat tre och det är ganska lugnt runt mig, ingen film på i bakrunden, lite skön musik, lågt i bakrunden bara...
Eftersom detta inte är den första natten som jag sitter vaken, planerat eller oplanerat, så vet jag ungefär hur det brukar vara; det är fullt blås fram till tre, sen blir det lugnt i två timmar, sen är det fullt ös till strax före åtta och det är då det börjar bli farligt, för det är då jag brukar somna. För att klara en hel natt bör man ha saker runt omkring sig att pyssla med och när det inte hjälper så finns en del knep som jag snappat upp när jag jobbat natt, finns hur många som helst men faktum är att få fungerar så bra som kallt vatten. Låt kranen stå på ett tag så det blir riktigt kallt, sen håller du handleden under vattenstrålen ett par minuter per handled, :) jag brukar tjäna ett par timmars vakenhet på det sättet. Problemet blir när man väl använt handlederna, det har gått ett par timmar och man blir trött igen, men då är det så smart att du upprepar man samma sak, fast med fotlederna så tjänar man ytterligare ett par timmar.
Egentligen är jag en person med god sömnhygien, sen kommer arbetslöshet och depression in i bilden och sömnproblemen kommer som ett brev på posten. Att sen ha beroendesjukdomen när man går till doktorn vars första åtgärd är att skriva ut det man tidigare missbrkat gör saker och ting en smula komplicerat. Själv så föll jag, precis som jag trodde, tog tacksamt emot så mycket piller jag kunde få, lovade mig själv att inte missbruka dem, bara ta dem för att sova. Och det fungerade, i två dar, sen var man tillbaka där man slutat plus lite till. Några dagars påtagligt missbruk för att sedan komma till sans, gå på ett möte, bestämma sig igen, spola ner alla piller, bli ren, svettas ut allt skit under en vecka och så kommer det där planerade återbesöket ... *flinar* ... man träffar doktorn som, innan man hinner säga att man inte vill ha mer skit som man kommer missbruka, frågar om dosen varit bra eller om vi ska höja den lite? Så var det som att kliva på X2000 .........................................................................................swisch... Så tar vi om allt från början igen, för vi minns väl hur trevligt och mysigt det var att sitta där med avtändningen, eller? Man kan fråga sig varför jag tar upp det här just nu? Jo det hänger samman med att jag sitter vaken och inte ens försöker sova; i morgon är det dags för återbesök.
Skillanden nu är att jag klarat mig genom ett återbesök, mitt förra, utan att "plocka upp" igen, och har på så vis kommit upp i femtiotre dagar, och det vore riktigt tråkigt att hamna tillbaka på noll igen bara för att jag är svag, vek eller rädd för något som jag inte behöver vara rädd för. Om jag skulle få frågan precis nu om jag skulle "plocka upp" igen, så skulle svaret med en liten tvekan vara nej, för hur ska jag veta hur jag kommer att agera i morgon, eller nästa dag, eller nästa vecka, eller om ett år? Det enda jag vet med säkerhet är hur det är idag, just nu. Jag har sett människor gå ut och ta återfall med många nyktra eller drogfria år i bagaget, så i detta läge betyder tid ingenting.
Jag satt en stund och tänkte på vad jag läste tidigare idag på mötet, den tredje traditionen "Det enda villkoret för medlemskap är en önskan att sluta använda." Det är verkligen skönt att det står "en önskan", för det är stor skillnad mellan att vilja något och att önska det. Jag har helt klart en önskan att sluta använda, det var därför jag sökte mig till en gemenskap den där gången, när det nu var. Det var önskan som förde mig dit och det är viljan som håller mig kvar, för hade jag inte velat, så hade jag slutat gå på möten för länge sedan, snacka om att slösa tid.
Kan man bli funnen men inte längre finnas?
Fundera på den, det har jag gjort i snart en timme utan att komma fram till något matnyttigt.
Nu vart jag helt plötsligt sugen på isterband, är det okej att steka på ett par och värma sin dillstuvade potatis trots att klockan passerat fem på morgonen?
