oberoende beroende

Precis efter klockan fyra idag kom jag på att jag skulle varit hos min psykolog klockan två. Eftersom jag inte haft denna psykolog speciellt länge så blev jag inte förvånad över att han inte ringde. Min förra brukade ringa och skälla ut mig vaje gång jag missade en tid hos honom, han ringde och skällde även när jag inte missat en tid i och för sig, och han hotade ofta med att jag inte skulle få fortsätta gå hos honom om jag misskötte mina besök. Man kan säga, för att uttrycka sig på ett fint sätt, att det skar sig ganska kraftigt med honom, är någon förvånad? Jag får ringa min nuvarande i morgon och be om en ny tid, för jag tror verkligen att han har kommit på en del saker om mig som jag själv ännu inte varit i närheten av. Jag har visserligen gått i terapi, till och från, i tjugofem år men saker och ting har en förmåga att förändras med tiden.

Klockan nitton ikväll är jag precis där jag bör vara, då är det måndagsmöte, och det ska riktigt mycket till för att jag ska missa ett måndagsmöte. Det möte jag nästan alltid missar är lördagsmötet, fråga mig inte varför, det har bara blivit så. Det finns också ett midnattsmöte om man vill, varannan vecka (udda) på lördagar kl 23. Jag var med på första, det var lite häftigt, vi gick ut och käkade efteråt, jag missade nattbussen och var hemma strax efter klockan två, jag var inte med på andra, faktum är att det var ingen annan heller, så den stackaren som gör service på det mötet satt där själv och tyckte synd om sig. Nu på lördag får vi alla en ny chans men jag har inte bestämt mig ännu.

Jag fick ett mycket efterlängtat mail igår och ett lika snabbt svar under gårdagen, nu väntar jag på ytterligare ett svar och under tiden försöker jag förlåta mig själv. Jag tror att det går ganska bra, om än sakta men det är nog inget man ska stressa med. Faktum är att jag blev tvungen att skriva en lista över allt jag måste förlåta mig för, jag tänker inte skriva den här, om ni trodde det, och jag kommer inte att bli klar med den idag, den kommer fyllas på allteftersom tiden går.

På torsdag ska jag träffa min läkare igen, då ska hon bestämma om jag ska vara sjukskriven över jul eller om jag är frisk nog att vara arbetslös. En bit av mig vill inte fortsätta vara sjukskriven då den biten är oerhört rastlös, en annan bit vill fortsätta dra täcket över huvudet och en tredje bit känner verkligen efter och inser ganska snabbt att den depression jag fått diagnoserad inte är helt borta, trots två Efexor^® Depot 150mg om dagen. Jag ska låta dessa tankar mala en stund så kanske jag kommer fram till något intressant, kanske borde jag dela om det på mötet som börjar om en knapp halvtimme?

En helt annan sak som jag verkligen inte tänkt skriva om här, eller för den delen dela med mig om till någon är att jag under gårdagen och dagen idag gjort något som jag inte får/borde/ska göra; jag har hoppat över samtliga måltider, levt på te, kaffe och vatten. Det värsta med detta är inte att jag gör det, utan varför jag gör det; jag får en kick av det, man skulle kunna säga att jag blir hög på att inte äta, oavsett hur sjukt det låter. Idag till exempel så är jag just nu uppe i 4dl kaffe, 1.5dl sojamjölk och 1dl vatten. Det är inte det att jag inte har något att äta, det blir bara inte av, och till slut så blir det skönt att inte äta. Jag har flera portioner riktigt god grönsakssoppa i kylen, grönsaker, sojaprodukter, rotfrukter, konserver, torrvaror, godis, nötter, ja ni stort sett vad som helst hemma, men det blir inte av, helt enkelt.

Nu ser jag till min stora förvåning att jag börjar bli sen till mötet, så om jag ska hinna dit så måste jag sluta skriva nu, eller för en stund sen, om jag inte ska behöva stressa.