oberoende beroende

Idag har varit en ganska vanlig söndag för mig, jag sov lite längre än jag brukar, eller ja... jag låg kvar i sängen lite längre, för sover det gör jag knappt alls numera. Det är inget möte på söndagar, i alla fall inget möte som jag vill gå på och det är lite synd, tcker jag, faktum är att jag tycker att det är så synd att jag funderar på att starta ett söndagsmöte, bara för att jag vill ha ett möte att gå till.

Jag har skrivit i olika sammanhang på internet sen mitten av nittiotalet, och under hela den tiden har jag aldrig kommenterat kommentarer som skrivits om det jag skrivit, fram tills nu. Jag fick tre kommentarer till ett av mina tidigare inlägg, alla tre berörde mig, på tre helt olika sätt. Två av dem kändes mycket bra, konstruktivt och vänligt. Det tredje gjorde mig väldigt glad men samtidigt väldigt ledsen. Jag kommer att tänka på fjärdesteget, som jag inte ska vara inne och rota i eftersom jag fortfarande är på mitt första. Människor som tyckt om mig, varit mig nära, kanske till och med älskat mig; har jag behandlat som man behandlar en färdigrökt cigg; man släpper den på marken och trampar på den. Varför har jag då gjort som jag gjort? För att förklara det ska jag använda mig av orden från en icke namngiven person, vars ord beskriver "hur vi är" på ett mycket bra sätt:

"Själv kan jag knappt läsa, skriva eller tala längre. Inte blev det bättre av att jag drack och tog olika saker tills jag var helt väck varje gång, nästan. Det finns liksom inget slut. Den enda som stoppade mig var när jag helt enkelt inte kunde röra mig längre. Har tagit ett gäng överdoser och varit död några minuter någar gånger. Shit vad jag har älskat mig själv va?"

Om det här är hur vi behandlat oss själva, hur tror du då vi behandlat de som stått oss nära? Den frågan behöver inte besvaras, den är redan så besvarad den kan bli. Självklart känner jag stor ånger inför personen bakom den tredje kommentaren, inte ens i den bästa av världar skulle jag vara värd vänskapen, och absolut inget mer, hur mycket jag än skulle vilja det, och oavsett att jag skulle göra vad som helst för att få den önskan uppfylld. Snacka om att jag inte förtjänar en chans till! Vetskapen om detta har gjort att jag varit ledsen under i stort sett hela dagen, jag är fortfarande ledsen och kommer att vara det när jag somnar också. Morgondagen vet jag ingenting om, förutom att jag ska träffa min psykolog (som för övrigt tror att jag har en ätstörning) och köpa mer av det ekologiska vegangodis som coop äntligen tagit in i sitt sortiment.

Nu tröttnade jag helt plötsligt på det här, ska nog prova att sova, eller se en film eller nåt.