oberoende beroende

Från ingenstans blev jag ångestfylld och sorgsen, kanske har musiken jag lyssnar på betydelse? Blue October har gått ganska hårt de senaste timmarna, visserligen blir jag oftast glad eller känner igen mig i texterna men ikväll vart det tvärtom; självklart känner jag fortfarande igen mig i texterna, men jag vart inte glad.

I mellanåt får jag frågan om jag ångrar något i mitt liv, och jag brukar svara att jag inte gör det, men det är självbedrägeri, och det är det sista jag ska pyssla med. För det mesta är jag ganska nöjd med vem jag är och vad jag har uppnått med mitt liv, jag har tre underbara barn, som jag dock träffar alltför sällan, jag har två bröder, som jag inte har sett på mer än två år och faktum att de inte bor på månen så skulle jag kunna hälsa på dem när som helst, men det blir inte av, fråga mig inte varför?

Självklart har jag också en del vänner, har inte alla det? Problemet, om det nu är ett problem, är att de inte bor runt hörnet direkt; en finns i Norrtälje, en annan finns på den amerikanska västkusten, en tredje bor i någon sunkig stockholmsförort, en fjärde har precis köpt ett litet hus mellan Sala och Västerås, en bor faktiskt här i stan.

Sen har jag vänner i gemenskapen, riktigt goda vänner, men ändå ganska nya vänner som jag nästan alltid delar enbart en sak med; beroendesjukdomen. Visst, vi hittar på saker tillsammans ibland, går ut och käkar, leker charader eller spelar tv-spel tillsammans, och det är skönt att umgås med dessa människor. Jag älskar flera av dem, för att de finns där för mig, när jag behöver dem, för hur jag än vrider och vänder på det, så klarar jag mig inte utan dem.

Jag har testat tidigare, jag slutade gå på möten för att jag kände mig förolämpad, åtsidosatt eller vad det nu var. Vem förlorade på det tror ni? Självklart, svaret är mycket enkelt, jag förlorade på det. Hur förlorade jag då? På det enda sätt en sådan som jag kan förlora, jag tog ett återfall, det varade i fyra dagar, jag minns inte många meningar, telefonsamtal eller konversationer från de dagarna, faktum är, att det enda jag minns är hur dåligt jag mådde, hur mycket jag hatade mig själv för att jag verkligen tog ett återfall. Nu i retrospekt är jag glad att det "bara" blev fyra dagar och att ingen skadades, förutom de miljontals hjärnceller jag blåste bort som damm från bokhyllan.

Vad lärde jag mig då av mitt återfall? Att det inte är värt det, att det inte är roligt längre (oavsett hur roligt man tror sig minnas att det var när det "begav sig") och att nästa gång kanske det leder till min död! Är jag verkligen beredd att satsa mitt liv som insats i detta pokerspel som kallas livet? Är jag redo att ge upp, kasta in handduken, ta ner skylten, lira i division 2 eller helt enkelt avlida? Jag tror inte det. Jag tror att det fortfarande finns en mening för mig, sen när den uppenbarar sig kan man aldrig veta, eller det tåget kanske redan har gått? Sak samma, det är inget som jag behöver oroa mig för just idag, för idag är jag drogfri, om än bara för idag. Och i morgon är en annan dag, och det enda jag vet om den är att det vankas adventskaffe hos min vän här i stan, klockan femton noll noll, är man inte ren och luktar man inte gott när man kommer, så blir man inte insläppt.

Tyvärr så är det inget möte på söndagar, så jag får hålla tillgodo med Basic Text, stegarbete och kanske en tupplur? Det sistnämnda tänkte jag faktiskt prova redan nu.

I natt vill jag avsluta med några rader jag fick till mig idag, ord som jag ska försöka följa under hela dagen, i morgon (för det blir inte nästa dag innan man sovit, oavsett vad klockan är).

"bara för idag ska jag inte vara arg,
bara för idag ska jag inte oroa mig,
bara för idag ska jag vara tacksam,
bara för idag ska jag arbeta hårt o ärligt,
bara för idag ska jag vara god mot mig själv o andra."