Det är väldigt kort tid man lever om man tänker på hur länge man ska vara död.
[....] ytterligare en gång så slår det mig; vad fan pysslar jag med? Sitter jag och drömmer om en förtidspension som kommer att räcka precis till ett inackorderingsrum i Portugal och en månadskonsumtion med portvin, så att jag sakta-sakta kan supa mig till en levercirros orsakad av kronisk toxisk leverpåverkan - Alkoholinducerad leversjukdom, ofta alkohol-steatohepatit (ASH) eller Kronisk hepatit C som jag fått av någon av de lokala hororna vid mina taffliga försök till sex, efter på tok för mycket av ovan nämda portvin?
[....] eller är det så att jag fantiserar om ett "skyddat" jobb på en arbetsplats där den totala intelligenskvoten av de anställda är i paritet med deras skonummer? Efter en liten omröstning så skulle de välja mig till gud, bygga ett altare med en tron som jag kunde sitta i samtidigt som de serverade mig kaffe för att ytterligare höja mina redan extremhöga blodfetter; kanske kunde någon vänlig själv skriva i dödsannonsen att; "han åt ihjäl sig".
[....] vid närmare eftertanke så vill jag flytta ut på landet och bli totalt självförsörjande, kasta allt vad elektronisk utrustning heter åt helvete, odla mitt käk, skaffa en lagom bohemisk tjugofemåring som tycker om att måla surrialistiska tavlor och göra henne till morsa på en kvart, befolka världen med ännu fler bohemer som föds upp på hemodlad sparris och till slut hamnar på konstfack där de gör installationer om Haldolinjektioner.
[....] när jag dör, vem kommer då att sakna mig? Om det sker idag, i natt eller den kommande veckan så kommer mina yngsta barn att glömma bort mig, sakta men säkert; min äldsta grabb kommer minnas mig som fadern som aldrig var närvarande, som missade födelsedagar och julaftnar som andra missar bussen; och om han ärvt lite av min filosofiska ådra så skulle han troligen gå in i en depression i sökandet efter de existensiella frågor som jag har brottats med under större delen av mitt liv; kanske skulle han få tillgång till mina texter, läsa dem om och om igen utan att riktigt förstå vad jag menade, kanske utveckla dem vidare till någon form av fulländning?
[....] vilka skulle mer sakna mig då? De finns några få som jag inte delar blodsband eller uppväxt med som skulle fälla en tår, kanske säga att "det var väntat", trots att de inte har en aning om vad de snackar om. Min mor och far skulle aldrig komma över det, de skulle troligen dö av sorg, min mellanbror skulle troligen ta sitt liv eller tatuera in mitt på överarmen eller halsen med ett "R.I.P" i anslutning; min yngsta bror vet jag ingenting om, han tog avstånd från mig efter att jag snackade till honom ett vårdintyg för LPT i mellandagarna.
[....] jag vet att mina vänner på NA skulle sakna mig, några mer än andra och andra mindre än några, men det är skönt att veta att man har människor omkring sig som verkligen bryr sig. Om jag inte kommer på de möten jag brukar bevista så kommer det (för det mesta) ett sms med frågan om vart jag är, om jag är sjuk eller varför jag inte är där jag ska vara. Den feedback jag får från mina Gemenskapsvänner är guld värd, de ser min förändring, den jag själv inte ser eller märker annat än när jag gör uttalanden som jag inte känner igen när de kommer från mig. Idag till exempel så erkände jag för mig själv och för mitt ex att det verkligen var mitt fel att min son föll från skötbordet när han var tio månader; det har tagit mig tjugo månader att komma fram till och inse att det verkligen var mitt fel, att jag var ouppmärksam i tre sekunder och att det räckte för att han skulle falla 120 centimeter och landa på huvudet, svimma av och vara avsvimmad och utan andning i nittiotvå sekunder. Som tur är så vart jag iskall och reagerade instinktivt, jag bad exet ringa ett ett två, lyfte upp min son, la honom på sängen och blåste på hans överläpp, för att stimulera hans andning, jag kollade hans puls, räknade sekunder och till slut så drog han ett djupt andetag och började sakta snyfta; jag fixerade hans skalle och nacke för att undvika eventuella nervskador och inväntade ambulanspersonalen som kom efter fyra minuter och trettiotvå sekunder.
[....] jag tror på ett liv efter döden, jag vet inte hur men jag tror att man får vad man förtjänar när man, på den yttersta dagen, ställs till svars för sina handlingar; kanske är det därför jag längtar efter mitt nionde steg, så jag kan få gottgöra allt jag gjort mot människor i min närhet, eller människor som råkat vara på fler plats och hamnat i min väg när jag haft en dålig dag, en snefylla och så kraftig avtändning att allt mitt hat och all min ångest riktats mot den som funnits till hands, oavsett vem det varit. Jag hoppas innerligt och av hela mitt hjärta att jag lever så pass länge att jag hinner genomgå mitt nionde steg innan jag tar ner skylten, byter planhalva eller blir nedpetad i division två, beroende lite på hur man ser på saker och ting. Hinner jag inte lämna över och gottgöra så är risken stor att jag blir plastmöbel av sommarmodell som blir söndersutten av någon fyllskalle; för att sedan återvinnas och bli systempåse på valborg, vilket betyder att någon stupfull fjortonåring kommer spy i mig. När detta är avklarat så får jag börja om som myra eller afroamerikansk polis i harlem eller spårvagnsförare i göteborg, partiledare för sossarna eller något annat långt ner på listan.
[....] det jag har lärt mig de senaste fem månaderna är att inte ta något för givet utan att snarare ta det som det kommer; nu ska jag lägga mig i sängen, lyssna på slutet av Onskan igen, jag hörde det igår men eftersom det är en författaruppläsning så är inlevelsen så total att man inte kan låta bli att höra det igen.
[....] för er som orkat läsa allt det här kan jag rekommendera inlägget från igår, då det kan få till och med en "hårding" som mig att bli en aning tårögd.
i! Frid, sinnesro och omtanke till er alla !i
[....] eller är det så att jag fantiserar om ett "skyddat" jobb på en arbetsplats där den totala intelligenskvoten av de anställda är i paritet med deras skonummer? Efter en liten omröstning så skulle de välja mig till gud, bygga ett altare med en tron som jag kunde sitta i samtidigt som de serverade mig kaffe för att ytterligare höja mina redan extremhöga blodfetter; kanske kunde någon vänlig själv skriva i dödsannonsen att; "han åt ihjäl sig".
[....] vid närmare eftertanke så vill jag flytta ut på landet och bli totalt självförsörjande, kasta allt vad elektronisk utrustning heter åt helvete, odla mitt käk, skaffa en lagom bohemisk tjugofemåring som tycker om att måla surrialistiska tavlor och göra henne till morsa på en kvart, befolka världen med ännu fler bohemer som föds upp på hemodlad sparris och till slut hamnar på konstfack där de gör installationer om Haldolinjektioner.
[....] när jag dör, vem kommer då att sakna mig? Om det sker idag, i natt eller den kommande veckan så kommer mina yngsta barn att glömma bort mig, sakta men säkert; min äldsta grabb kommer minnas mig som fadern som aldrig var närvarande, som missade födelsedagar och julaftnar som andra missar bussen; och om han ärvt lite av min filosofiska ådra så skulle han troligen gå in i en depression i sökandet efter de existensiella frågor som jag har brottats med under större delen av mitt liv; kanske skulle han få tillgång till mina texter, läsa dem om och om igen utan att riktigt förstå vad jag menade, kanske utveckla dem vidare till någon form av fulländning?
[....] vilka skulle mer sakna mig då? De finns några få som jag inte delar blodsband eller uppväxt med som skulle fälla en tår, kanske säga att "det var väntat", trots att de inte har en aning om vad de snackar om. Min mor och far skulle aldrig komma över det, de skulle troligen dö av sorg, min mellanbror skulle troligen ta sitt liv eller tatuera in mitt på överarmen eller halsen med ett "R.I.P" i anslutning; min yngsta bror vet jag ingenting om, han tog avstånd från mig efter att jag snackade till honom ett vårdintyg för LPT i mellandagarna.
[....] jag vet att mina vänner på NA skulle sakna mig, några mer än andra och andra mindre än några, men det är skönt att veta att man har människor omkring sig som verkligen bryr sig. Om jag inte kommer på de möten jag brukar bevista så kommer det (för det mesta) ett sms med frågan om vart jag är, om jag är sjuk eller varför jag inte är där jag ska vara. Den feedback jag får från mina Gemenskapsvänner är guld värd, de ser min förändring, den jag själv inte ser eller märker annat än när jag gör uttalanden som jag inte känner igen när de kommer från mig. Idag till exempel så erkände jag för mig själv och för mitt ex att det verkligen var mitt fel att min son föll från skötbordet när han var tio månader; det har tagit mig tjugo månader att komma fram till och inse att det verkligen var mitt fel, att jag var ouppmärksam i tre sekunder och att det räckte för att han skulle falla 120 centimeter och landa på huvudet, svimma av och vara avsvimmad och utan andning i nittiotvå sekunder. Som tur är så vart jag iskall och reagerade instinktivt, jag bad exet ringa ett ett två, lyfte upp min son, la honom på sängen och blåste på hans överläpp, för att stimulera hans andning, jag kollade hans puls, räknade sekunder och till slut så drog han ett djupt andetag och började sakta snyfta; jag fixerade hans skalle och nacke för att undvika eventuella nervskador och inväntade ambulanspersonalen som kom efter fyra minuter och trettiotvå sekunder.
[....] jag tror på ett liv efter döden, jag vet inte hur men jag tror att man får vad man förtjänar när man, på den yttersta dagen, ställs till svars för sina handlingar; kanske är det därför jag längtar efter mitt nionde steg, så jag kan få gottgöra allt jag gjort mot människor i min närhet, eller människor som råkat vara på fler plats och hamnat i min väg när jag haft en dålig dag, en snefylla och så kraftig avtändning att allt mitt hat och all min ångest riktats mot den som funnits till hands, oavsett vem det varit. Jag hoppas innerligt och av hela mitt hjärta att jag lever så pass länge att jag hinner genomgå mitt nionde steg innan jag tar ner skylten, byter planhalva eller blir nedpetad i division två, beroende lite på hur man ser på saker och ting. Hinner jag inte lämna över och gottgöra så är risken stor att jag blir plastmöbel av sommarmodell som blir söndersutten av någon fyllskalle; för att sedan återvinnas och bli systempåse på valborg, vilket betyder att någon stupfull fjortonåring kommer spy i mig. När detta är avklarat så får jag börja om som myra eller afroamerikansk polis i harlem eller spårvagnsförare i göteborg, partiledare för sossarna eller något annat långt ner på listan.
[....] det jag har lärt mig de senaste fem månaderna är att inte ta något för givet utan att snarare ta det som det kommer; nu ska jag lägga mig i sängen, lyssna på slutet av Onskan igen, jag hörde det igår men eftersom det är en författaruppläsning så är inlevelsen så total att man inte kan låta bli att höra det igen.
[....] för er som orkat läsa allt det här kan jag rekommendera inlägget från igår, då det kan få till och med en "hårding" som mig att bli en aning tårögd.
i! Frid, sinnesro och omtanke till er alla !i
Kommentarer
Trackback
