Slaskhelg & "krigshistorier"
Mina kära vänner,
denna helg har varit fylld av mat, flottig gyros och pommes, blåbärssoppa och popcorn. Å andra sidan så har jag hjälpt ett par av mina vänner att flytta, tänk att sitta fyra personer en ganska sen lördagskväll med varsin pizza, samtliga nyktra, inga droger, inget sinnesförändrande alls; det enda som saknades för att fullända bilden (om man skulle försöka förklara den för någon som saknar beroendesjukdomen) så skulle man behöva tillägga att vi satt på en sluten anstalt med inbyggda pundar-hundar och 80% golbögar, men så var inte fallet.
Vi satt i en ytterst liten tvåa på fjärde våningen i ett område som tidigare var känt för alla droger som fanns där, och som nu är känt som det stället där det senaste mordet i stan begicks, men det är nyrenoverat, snyggt och ganska lugnt, fruktansvärt lugnt om man jämför med Rågsved när jag bodde där för tio år sen; när man kom ut ur tunnelbanan så stod Achmed, Meschmuth och Abdhulla där med sina 100 polare, då är det inte kul att vara vit, välklädd och påtänd på cola, men det löste sig så fort jag köpte lite av Meschmuth, sen vart man fredad : )
Jag hade tänkt att påbörja min utrensning i morgon men det kommer inte att bli av, har för mycket blåbärssoppa kvar, dessutom så är det sju dagar till degen kommer och NA-konvent i Uppsala i helgen.
Sinnesro föreligger, jag lämnar över flera gånger om dagen, och har kommit fram till att H2 ska få ta del av mina innersta trosbekännelser, kanske blir jag fri från henne då, en gång för alla, problemet är att jag älskar henne, det är svårt det där; faktum är att det är första gången jag älskar någon som jag inte har haft sex med. Vi är inte tillsmammans, kommer troligen aldrig att bli, men vi snackar fortfarande i telefon flera timmar om dagen, hur lyckas man "släppa" någon då?
Min ännu inte bekräftade diagnos gör sig mer och mer påmind ju mer, ju mer min depression glider åt sidan, så nu är jag på väg att bli precis så där lagom galen som jag var tidigare; hjulet snurrar men hamstern är död, två av indianerna i kanoten har dött i Ebola och alla bestick finns inte i lådan, de som dock finns där är gamla, fula och ergade, men de fungerar om man uppskattar en bismak av mögel, syra, surrialistiska drömmar och en gammal acidflashback som vill upp till ytan. Jag drömde i natt att min mormor och min farmor dog, tillsammans med min mamma, på samma gång i samma sjukdom, pang bom bara. Jag drömde också om återfallet jag tog för att klara av det, hur jag bad min sponsor att sätta min jonkjungfru och hur skönt det var. Jag har inte ringt någon om detta då jag förutsätter att jag blir kontaktad numera om någon nära mig dör.
Jag har tänkt ganska mycket på en flicka den senaste veckan, en flicka vars jungfru jag gav henne, och detta var långt före hon blev min lilla tjackhora som fick bella 25% för mitt beskydd samtidigt som jag fick knulla henne precis hur mycket jag ville när hon var nedplockad och slaggade.
Jag är ledsen att ni får ta del av mitt liv på detta abrupta vis, men jag vill inte förstöra nykomlingarna med mina "warstories" när jag går på möten. Fick en glad nyhet igår dock, en mycket gammal polare lever och är med i NA nu, senast jag såg honom så hade han inte en fungerande ven och hade snortat sönder näsan, han var tvungen att dricka skiten eller röka den.
Efter att ha skrivit mitt förra inlägg så fick jag drogsug för första gången på ett bra tag, jag kände för en bit folie, en halv penna, en tändare och lite jonk. Sen tänkte jag på en servitör med en dubbel käkfraktur, 16 titanskruvar, en krossad handled och en mardröm som aldrig kommer att gå över, sen försvan allt vad drogsug heter.
Nu saknar jag mina barn, alla tre, och undrar när min äldste ska få träffa sina syskon, när mina brorsor ska få träffa sina brorsbarn.
Jag gör fotarbetet efter bästa förmåga och lämnar över resten till min högre makt, jag ber om sinnesro, tredjestegsbönen, sjunde och åttondestegsbönen, fader vår, ave maria samt den "fria bön" som ständigt pågår; och är det någon som har problem med detta så har jag två kinder ni är välkomna att slå på, den utan skuld kan ju börja kasta första stenen...
Jag älskar er alla och har slutat att hata, det är som en dröm, som benzo, kodein och fet på samma gång, men nu minns jag allt : )
denna helg har varit fylld av mat, flottig gyros och pommes, blåbärssoppa och popcorn. Å andra sidan så har jag hjälpt ett par av mina vänner att flytta, tänk att sitta fyra personer en ganska sen lördagskväll med varsin pizza, samtliga nyktra, inga droger, inget sinnesförändrande alls; det enda som saknades för att fullända bilden (om man skulle försöka förklara den för någon som saknar beroendesjukdomen) så skulle man behöva tillägga att vi satt på en sluten anstalt med inbyggda pundar-hundar och 80% golbögar, men så var inte fallet.
Vi satt i en ytterst liten tvåa på fjärde våningen i ett område som tidigare var känt för alla droger som fanns där, och som nu är känt som det stället där det senaste mordet i stan begicks, men det är nyrenoverat, snyggt och ganska lugnt, fruktansvärt lugnt om man jämför med Rågsved när jag bodde där för tio år sen; när man kom ut ur tunnelbanan så stod Achmed, Meschmuth och Abdhulla där med sina 100 polare, då är det inte kul att vara vit, välklädd och påtänd på cola, men det löste sig så fort jag köpte lite av Meschmuth, sen vart man fredad : )
Jag hade tänkt att påbörja min utrensning i morgon men det kommer inte att bli av, har för mycket blåbärssoppa kvar, dessutom så är det sju dagar till degen kommer och NA-konvent i Uppsala i helgen.
Sinnesro föreligger, jag lämnar över flera gånger om dagen, och har kommit fram till att H2 ska få ta del av mina innersta trosbekännelser, kanske blir jag fri från henne då, en gång för alla, problemet är att jag älskar henne, det är svårt det där; faktum är att det är första gången jag älskar någon som jag inte har haft sex med. Vi är inte tillsmammans, kommer troligen aldrig att bli, men vi snackar fortfarande i telefon flera timmar om dagen, hur lyckas man "släppa" någon då?
Min ännu inte bekräftade diagnos gör sig mer och mer påmind ju mer, ju mer min depression glider åt sidan, så nu är jag på väg att bli precis så där lagom galen som jag var tidigare; hjulet snurrar men hamstern är död, två av indianerna i kanoten har dött i Ebola och alla bestick finns inte i lådan, de som dock finns där är gamla, fula och ergade, men de fungerar om man uppskattar en bismak av mögel, syra, surrialistiska drömmar och en gammal acidflashback som vill upp till ytan. Jag drömde i natt att min mormor och min farmor dog, tillsammans med min mamma, på samma gång i samma sjukdom, pang bom bara. Jag drömde också om återfallet jag tog för att klara av det, hur jag bad min sponsor att sätta min jonkjungfru och hur skönt det var. Jag har inte ringt någon om detta då jag förutsätter att jag blir kontaktad numera om någon nära mig dör.
Jag har tänkt ganska mycket på en flicka den senaste veckan, en flicka vars jungfru jag gav henne, och detta var långt före hon blev min lilla tjackhora som fick bella 25% för mitt beskydd samtidigt som jag fick knulla henne precis hur mycket jag ville när hon var nedplockad och slaggade.
Jag är ledsen att ni får ta del av mitt liv på detta abrupta vis, men jag vill inte förstöra nykomlingarna med mina "warstories" när jag går på möten. Fick en glad nyhet igår dock, en mycket gammal polare lever och är med i NA nu, senast jag såg honom så hade han inte en fungerande ven och hade snortat sönder näsan, han var tvungen att dricka skiten eller röka den.
Efter att ha skrivit mitt förra inlägg så fick jag drogsug för första gången på ett bra tag, jag kände för en bit folie, en halv penna, en tändare och lite jonk. Sen tänkte jag på en servitör med en dubbel käkfraktur, 16 titanskruvar, en krossad handled och en mardröm som aldrig kommer att gå över, sen försvan allt vad drogsug heter.
Nu saknar jag mina barn, alla tre, och undrar när min äldste ska få träffa sina syskon, när mina brorsor ska få träffa sina brorsbarn.
Jag gör fotarbetet efter bästa förmåga och lämnar över resten till min högre makt, jag ber om sinnesro, tredjestegsbönen, sjunde och åttondestegsbönen, fader vår, ave maria samt den "fria bön" som ständigt pågår; och är det någon som har problem med detta så har jag två kinder ni är välkomna att slå på, den utan skuld kan ju börja kasta första stenen...
Jag älskar er alla och har slutat att hata, det är som en dröm, som benzo, kodein och fet på samma gång, men nu minns jag allt : )
Kommentarer
Trackback
