oberoende beroende

Jag möter hela tiden nya ansikten på de möten jag bevistar, en del helt nya, andra återkommande; och jag funderar alltid på samma saker när jag hör dem dela med sig av sina erfarenheter. De flesta har någon form av tillfrisknande som inte har något med drogfri tid att göra, de har tagit sig till en NA-lokal, tagit reda på när det är möte, de har verkligen ansträngt sig för att få ta del av det vi andra behöver för att överleva. Sen finns det de som gått i flera år, de väntar med spänning på att det ska bli "årsdag" så att de kan ta en svart bricka och en medalj och visa hur duktiga de är som klarat ytterligare ett år, men har de tillfrisknat? I de flesta fall inte, i de flesta fall så har de inte ens öppnat Basic Text eller för den delen skaffat sig en sponsor, men tiden har de ju, och det är bra för dem, men räcker det verkligen?

Jag är absolut inte den som ska sitta här och dömma andra; jag kunde haft ett års drogfrihet och flera steg avklarade, men livet ville annorlunda. Nu sitter jag här med lite drygt fem månader, jag är inne på min fjärde sponsor och jag befinner mig på steg två. Vad är då skillnaden nu mot i våras? Nu tar jag mitt liv på allvar; nu har jag insett att om jag inte ger mig fan på att detta fungerar och ger precis allt så kommer jag att slå i botten på riktigt, och denna gång så blir det knappast samhällets botten, snarare kistbotten, och jag tror och hoppas att jag har lite mer kvar att ge livet innan det är dags att ta ner skylten. Om inte för min egen skull så för mina barns skull så måste jag fortsätta kämpa, lova mig själv att "bara för idag så ska jag vara nykter och drogfri", göra fotarbetet och lämna över resten till min högre makt.

Jag har märkt att ju mer jag arbetar i programmet, ju mer får jag tillbaka, ju bättre mår jag men det är också jobbigt, riktigt jobbigt. Man lever på rutin men för den skull inte gamla rutiner, om än att de finns i ryggraden och kommer upp när man minst anar det. I helgen som var så tömde vi en lägenhet, en gemenskapsvän skulle flytta ut och en annan in, en del saker lämnades kvar, bland annat cdskivor och filmer. Så när jag sitter hos den nyinflyttade i söndags kväll och jag ber honom sätta på en platta så hittar han ett cdfodral som är fullt med pulverrester... vi utbytte blickar och han drog med fingret över fodralet och sa; här kan man nog skrapa ihop så det räcker att starta på; lösa i två meter vatten och .... fan jag har ju inga verktyg, DÄR STOPPADE JAG HONOM I HANS TANKEGÅNG! Jag knäppte med fingrarna ett par gånger och tittade på honom och han fattade precis vad jag menade, fodralet hamnade i vasken med varmt vatten över sig tills det var helt rent, innan det hamnade bland soporna. Snacka om att ryggradstänkandet går från noll till hundra på en nanosekund oc h snacka om tur att jag klarat av mit första steg där jag kapitulerat inför drogerna och insett att det bara kan sluta på tre sätt; fängelser, institutioner och död.