oberoende beroende

Nu är det riktigt mitt i natten.
Idag har jag fem rena månader och det känns riktigt bra.
Jag har klarat mitt första steg och påbörjat mitt andra.
Jag är fortfarande sjukskriven för min depression.
Inom en inte alltför avlägsen framtid så ska jag konsulteras.
Tyvärr så ska konsultationen göras av psykiatrin här i stan.
Mitt förtroende för dem är lika med noll.
Jag har insett att jag är totalt maktlös för allt jag inte kan påverka.
Min förmåga att kapitulera är på topp, jag kapitulerar varje dag.
Jag lämnar över varje morgon och varje kväll.
Min högre makt är mer närvarande än någonsin.
Min sponsor är underbar, utan honom skulle ingenting fungera.
Jag svek honom inte idag, som jag trodde skulle ske.
I förgår gick en god vän ut i kylan och tog ett återfall.
Det gör ont, att jag inte såg att det var på gång.
Att jag inte kände vad som var på väg att hända.
Gemensamhetsvänner talar om drogsug och hur jobbigt det är.
Själv så upplever jag inget av det de beskriver.
Och skulle det komma så tänker jag på den tjugoåttonde juli nolltvå.
Den dagen krossade jag käken och handleden på en inte ont anande servitör.
Hans enda "brott" var att han gick ut för att röka.
Själv hade jag blandat "roppar" och alkohol.
De drygt sextiotusen han blev tilldömd bekommer mig inte.
De tvåhundra44 dygnen jag spenderade på kåken känns som en ond dröm.
Jag lärde mig ett och annat och är redo för nästa "volta", om den kommer.
Det jag ångrar är slagen, sparkarna och förnedringen.
Våldet jag riktade mot en helt oskyldig person som var på "fel" plats.
Så fort drogsuget kommer så blundar jag och ser bilderna från rättsintyget.
Det såg ut som om han hade en honungsmelon i kinden.
Minnesbilden gör att allt eventuellt drogsug försvinner lika fort som det kommer.
En vän talade om självmord igår kväll, jag är orolig för honom.
Ska ringa honom senare idag.
Min bror skulle flyttat ner den första, nu är det den trettonde.
Min oro gör att jag behöver få hit honom innan han blir riktigt olycklig.
Jag blev singel igen i fredags.
Det gör ont!
Jag känner saknad.
Men också lättnad.
Den enda jag behöver leva upp till nu är mig själv.
Jag kunde ha fått träffa mina barn igår om jag (orkat).
Jag saknar dem.
Jag längtar efter dem.
Jag drömmer om dem.
Och jag sviker dem konstant.
Man tror att jag har AS.
Det är det konsultationen handlar om.
Kombinerat med en klinisk depression.
Risken att drabbas av ytterligare en depression efter denna är 85 procent.
Förtidspension är samma sak som att hoppa från ölandsbron.
Mitt liv är på paus.
Jag är totalt håglös.
Trots detta så går jag på fem möten i veckan.
Jag funderar på att ta en nittio - nittio om jag klarar sex månader.
Jag kommer att blanda NA och AA.
Den ena bygger på den andra.
Båda betyder lika mycket för en beroende som mig.
Den största lyckan i mitt liv nu är att min pappa fått ett jobb.
Jag har varit så orolig för hur han skulle klara arbetslösheten.
Till och med mina vänner är glada för hans skull då de vet hur mycket det oroat mig.
Min bror gav mig ett svar idag.
Den första april är han välkommen.
Jag måste ha lugn och ro.
Slippa oroa mig.
Uppsalakonventet hägrar.
Min septum är fem millimeter igen.
Det gör ont.
Fysisk smärta är skön i jämförelse med andlig eller mental.
Lära mig att älska mig själv.
Lars Winnerbäck gör mig ledsen.
För mycket tankar.
Nina Ramsby är extremt underskattad.
Kostnaden för att se Blue October i år skulle uppgå till trettontusenfemhundra ungefär.
Nu är den beroende trött.
"Onskan" uppläst av författaren hägrar.

Sov gott med guds beskydd och sinnesro!