oberoende beroende

Jag har precis sett "under ytan" med den numera döda fröken sällström; ärligt talat så har jag svårt att se filmer med henne sen hon tog livet av sig, jag tyckte mycket om henne som skådis, dessutom så tilltalade hennes yttre mig något enormt, speciellt i "under ytan" då hon var en blandning av nedgången och "streetsmart". Jag har sedan hennes död haft oerhört svårt att se filmer som hon medverkat i, men jag har under den senaste tiden stålsatt mig och sett de sk "wallander"-filmer som hon var med i, trots att jag personligen anser att Wallander är Lassgård och Lassgård är Wallander; ingen skugga över Krister Henriksson men Wallander är han inte.

Jag träffade mina små älsklingar idag, för andra gången sedan i lördags och det kändes riktigt underbart; snacka om en sidovinst på min drogfrihet. Nu återstår bara att återknyta kontakten med den äldste också, men det kommer nog med tiden det med. Så idag har jag kört runt mina två minsta i en kundvagn på coop, ätit prinsessbakelse med dem och jagat den äldre av dem runt halva jula då han absolut inte ville hålla sin pappa i handen. När jag spenderat knappt fyra timmar med dem var det dags att skiljas åt, jag höll min son i famnen och han gav mig en stor kram och pussade mig på näsan och sa helt spontant; "jag älskar dig, pappa". Jag blev rörd till tårar om än att jag valde att inte visa dem för honom (eller någon annan heller för den delen). Så nu när jag sitter mitt i min melankoli kan jag inte annat än att på samma gång känna lycka. Känslan är obeskrivbar, dels då jag är djupt deprimerad med tankar på undergång och självskadetendenser, dels den lycka och eufori jag upplever de korta ögonblick jag spenderar med mina barn, dels avsaknaden av närhet och värme, dels känslan av samhörighet jag upplever när jag går på möten, dels ensamheten jag upplever när "mitt verkliga jag" visar sig.

Jag har under i stort sett hela mitt liv sökt efter vem jag verkligen är och vad som är fel på mig, för att jag inte har alla bestick i lådan insåg jag ganska tidigt. Nu har jag fått möjligheten att genomgå en neuropsykiatrisk undersökning, och om jag har lite tur med vilken läkare som kommer att utföra den, så kanske, och då menar jag verkligen kanske, sanningen kommer fram. Jag har redan nu gjort ett antal tester och de har alla visat samma sak, jag har övervägande tendenser till [....] osv. dessa resultat samt en massa besök hos en psykolog ligger till grund för den kommande undersökningen. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta?

Nu ska jag samla ihop mig, be kvällens sinnesrobön, lämna över det som hänt under dagen och lova mig själv att jag ska vara både nykter och drogfri tills jag vaknar i morgon, då tar jag ett nytt beslut, precis som jag gör varje dag.

Frid!