oberoende beroende

Jag har hamnat i ett stim och har en del andra saker för mig än att uppdatera, men för sakens skull så kan jag meddela att jag i onsdags firade femton rena månader, och det kändes riktigt bra. Jag har inget drogsug direkt om än att jag ibland blir väldigt sugen på en öl, så de starkbärs jag fick på nyår har jag nu lämnat till min ena inneboende så att jag inte gör misstaget och tror att jag klarar av att ta en bärs eller två, för ärligt talat så tror jag inte att det skulle vara en bra idé alls.

Min neuropsykiatriska utredning började leda mot sitt slut och vi (jag, min läkare, psykolog och F-kassan) skulle sitta ner i denna månad och prata om framtiden, men nu är min läkare utbränd och sjukskriven på obestämd tid så jag vet inte hur det kommer att gå nu. Jag ska ringa ang min sjukskrivning (som gick ut i fredags) i morgon, och jag träffar psykologen varje onsdag, precis som vanligt.

För övrigt så har jag fått en ny inneboende, från ryssland, och det är enormt trevligt att överbrygga den sociala kontakten över gränserna också, om än att hon är riktigt snygg och jag skulle kunna tänka mig nåt helt annat. Nu så kommer inte det att ske då hon är både ortodox och förlovad.

Lukas mår riktight bra och förgyller mitt liv ordentligt.

Jag jobbar hårt med en annan blogg och dess mål, kanske kommer jag länka till den, kanske inte, troligen inte.

Peace Out!

För två och en halv vecka sen kom Lukas in i mitt liv, och sen dess är ingenting sig likt. Jag får helt plötsligt en massa frisk luft och välbehövlig motion. Sen att han tycker om att sova i min säng gör knappast saker och ting sämre. Det känns som om livet var en aning roligare helt plötsligt.

Nu är det ett år senare och allt borde vara helt lugnt. Tyvärr så tyckte min omvärld inte att det var en bra idé att låta mig få en lugn ettårsdag, så den ställde till det, eller den försöker så mycket det bara går.
Den kvinna jag har känslor för kom idag på att hon vill att vi ska vara ENBART vänner, och jag uppskattar verkligen hennes ärlighet, det gör jag, men jag hade hellre sett att hon ringt mig och sagt att hon kommit till insikt, att hennes känslor för mig var mycket större än hon tidigare trott, att hon inte ville ha mig som kk utan "på riktigt". Det enda jag kan göra är att be min högre makt om sinnesro och vägledning; och ännu en gång inse att jag är totalt maktlös inför allt utom mig själv och mina egna tankar.

Jag frågar mig återigen varför alla jag möter vänder mig ryggen? Inte för att jag bryr mig speciellt, men det är trist att lägga en massa tid på att börja om på ruta ett igen.

Nu ska jag bryta min rutin och göra nåt som jag absolut inte planerat eller ens funderat över...

Idag har jag 362 rena dagar.

Den senaste tiden har jag ifrågasatt en massa saker med mitt liv, varför jag befinner mig där jag är, varför jag upplever det jag gör, känner det jag känner och framförallt inte känner det jag "borde" känna.
I och med min diagnos och ju mer jag lär mig om den, ju mer inser jag i vilka situationer jag tidigare agerat för att det "krävts" av mig, snarare än att jag haft de känslor jag förespeglat min omvärld. Man brukar säga att barn inte gör det som sägs åt dem, utan gör som vuxna gör; samma sak gäller med mig. Jag har agerat på känslor som omvärlden trott att jag haft, när jag egentligen inte känt något alls, men nu är det slut med det. Jag har insett hur mycket energi det tagit att ständigt "agera" och inta de roller som jag trott att omvärlden förväntar att jag ska ha, för att passa in i en värld som jag egentligen inte hyser några känslor för. Jag blir inte upprörd när jag ser bilder från jordbävningskatastrofer, tsunamis eller svält i olika afrikanska länder, tyvärr, men det berör mig inte alls; skulle jag däremot se någon slå sin hund på stan så är min spontana tanke att nita personen direkt.
Den enda anledning till detta agerande jag kan komma att tänka på är den att djur aldrig sviker en, som människor gör; och om människan inte sviker genom en medveten handling så gör den det omedvetet. Ett djur skulle inte svika ens omedvetet. Självklart kommer frågan om jag har några husdjur? Det har jag inte eftersom de kräver min absoluta närvaro och mitt engagemang, och eftersom jag inte kan ge dem det, så har jag inga.

Den senaste veckan har varit tuff, dels med sjukdom och dels med min bror som fortfarande stökar till mitt liv genom att ständigt ta återfall och sen tro att jag ska hjälpa honom ur det. Tretton minuter efter midnatt i natt så ringde han och sa att han var i stan och undrade om han kunde sova hos mig, men jag varken kände för, eller hade möjligheten att ha några nattgäster, så han fick klara sig själv. Hur det gick vet jag inte, och jag bryr mig inte speciellt heller, han har en förmåga att alltid landa på fötterna och klara sig från konsekvenser oavsett hur högt han fallit ifrån. Den viktigaste erfarenheten av detta är att jag satte ner foten, att jag sa nej, trots att min medberoende-sida ville göra nåt helt annat.

Om lite drygt tre timmar tänkte jag gå på veckans femte möte och kanske ta en fika på stan efteråt.

Hoppas att ni får en fin lördag!

Gårdagen användes till saker som jag inte gjort på länge, jag gjorde ett storkok av en riktigt smaskig grönsakssoppa, femton liter vart drygt. Jag spenderade nån timme med att diska, ett nöje som jag verkligen uppskattar, det är sann sinnesro att lyssna på skön musik och se hur berget av ren disk växer på köksbänken.
Senare på kvällen ringde min sponsor, han var i Sverige och eftersom telefonin kostar en bråkdel jämfört med från de brittiska förvatten där han befunnit sig tidigare så snackade vi en dryg timme, jag fick svar på fler frågor om mitt fjärde steg och det var allmänt skönt att snacka med honom igen.

Dagen har bjudit på en tur till ikea, provsov en stund i en säng där (nån kvart kanske) och förundrades över hur mycket folk som var där, trots att det är kanonväder och industrisemester. Sen var jag på sjukhuset en stund, sprang ihop med en läkare jag jobbat ihop med en gång och växlade några ord.

Nu har jag precis ätit en sen lunch plus kaffe och banan. Funderar starkt på en timmes sömn eller två.

Min harm är borta, kvar är besvikelsen.

Jag tog in min bror i mitt liv, försökte få honom att se det jag ser så gott jag kunde och hur tackade han mig? Genom att stjäla från mig och bryta den enda regel vi hade. Jag har ingen ilska kvar, bara besvikelse.

Jag har riktigt svårt att framana känslor av något slag faktiskt, det ska riktigt mycket till för att jag ska känna något annat än ilska, frustration eller besvikelse mot människor.
Sen min bror åkte har jag varit ensam, precis så ensam som jag behöver vara för att fungera.
Snart sitter mina rutiner också,
måltidsordning,
sömnhygien,
träningsritualer,
mina rutiner helt enkelt - det jag behöver för att fungera.

Sinnesron är på väg tillbaka och stegarbetet fortsätter.

Idag har jag 9 månaders drogfrihet och det har firats ordentligt! :) Min bror flyttade idag på grund av sitt återfall och det faktum att han stulit min medicin och försökt 'trippa' på, snart (inom en vecka hoppas jag) kommer en bil med släp och hämtar hans skit så att jag kan gå vidare med mitt liv i lugn och ro.

I ett försök att få tala med mina barn fick jag luren i örat idag, när jag ringde några minuter senare så svarade ingen, det är ganska moget att behandla mig så.

Jag funderar på att gå på ett möte ikväll och ta min bricka, eller så åker jag från stan och tar den i morgon istället, det är sak samma, för om jag ska vara ärlig så är jag djupt besviken på flera i min hemmagrupp, vars beteende hör hemma i en sandlåda.

De som gnäller på mig och säger att det inte finns mycket tillfrisknande i det jag skriver, säger eller tycker vet inte vad de pratar om; min självinsikt är total och jag talar enbart sanning.

Till och med min morsa är sur på mig för att jag är ärlig, som om ärlighet vore något fult och smutsigt.
När jag var där senast och skulle åka hem fick jag höra hur skönt det var att jag skulle åka; det är precis det man som barn vill höra från sin mor.

För första gången sen i mars-april är det lugnt i mitt hem, inget datorsurr eller bakrundsljud från rummet bredvid, inga glada tillrop eller fnitter, inget som stör, bara lugn och harmoni.

Idag gjorde jag det jag lovat mig att aldrig göra, jag kom till ett möte, mötte den enda person som jag fortfarande hatar och lämnade mötet för hans skull. Eller inte för hans skull utan snarare för att jag inte skulle ställa mig upp och klappa till honom under pågående möte. Bara jag tänker på det så kokar blodet på mig och jag önskar att han vore död så jag kunde fortsätta gå på mina möten utan att behöva se honom, frisk tanke? Inte direkt men jag är bara människa.
I morgon bitti ska jag åka söder ut över dagen och på onsdag efter lunch så blir det roadtrip, packar tre ombyten, kameran och tandborsten, åker väster ut, sen norr ut, tills pengarna sinar... hoppas att jag hittar ett möte eller två på vägen...

För tre dagar sen gick två av mina bättre vänner ut i kylan igen, de är tillsammans och bor ihop och de påstår att de kan "använda under kontrollerade former". Jag har snackat med dem båda men de anar inte hur ledsen jag är att de inte längre delar den gemenskap vi tidigare uppskattade tillsammans.

Min sponsor är på sjön, som en del i hans utbildning, så mina dagliga samtal med honom har uppehåll fram till mitten av augusti, det har bara gått en vecka och jag känner redan stor saknad. Jag jobbar numera i det fjärde steget, ett steg som jag sett fram emot men som jag inte tycker alls bra om när jag väl är mitt i det men jag vet att jag behöver göra det, jag vet verkligen att jag behöver det och jag har tänkt att det ska vara klart tills min sponsor kommer hem igen, så vi kan ge oss på femte steget, jag har inte speciellt bråttom men jag känner ändå att jag måste hinna med mitt nionde steg innan jag dör, då vissa av de jag skadat måste få gottgörelse.

I morgon når jag slutet på resan mot eu-valet, sen ska jag ta en välbehövlig semester och försöka sjösätta nästa projekt. Det projekt som jag ännu inte talar om börjar sakterliga komma till den punkt då det är dags att avslöja det, men inte ännu.

Jag är fortfarande lycklig, en aning intresserad och kanske en smula förälsk.... jag ska inte säga för mycket, men mina tankar har varit på "annat håll" ett tag nu, närmare bestämt sen den sjuttonde maj, mer info om det kommer om det blir aktuellt.

Nu är det sömn som gäller, kram och god natt mina vänner.

Ytterliagre en dag är till ända, jag vaknade strax före åtta, åt frukost, skrev brev i ett par timmar, åt en god lunch och ägnade mig åt det jag ännu inte nämner. Träffade min sponsor och gav honom en välbehövlig paus i hans pluggande, handlade på CG, sov middag ett par timmar och fick piratbesök, så just nu är mitt kök till bredden fyllt med plakat om vår kommande demonstration mot IPRED den 23 maj och livet är bra härligt.

Den eufori jag upplevt de senaste dagarna är fortfarande totalt närvarande, allt börjar falla på plats, jag träffar mina barn regelbundet (de två yngsta), jag är utomhus minst tre timmar varje dag, jag samtalar med människor jag uppskattar, jag går på minst tre möten i veckan och jobbar med mitt stegarbete dagligen.

Nu ska jag sova så jag orkar ta morgondagens prövningar med samma lätthet som dagens.

Frid och sinnesro.
God natt mina vänner.

Sex månader och 28 dagar sen jag var hög senast.
Ett år och 14 dagar sen jag var full senast.
Sex månader och 2 dagar sen jag nyttjade nikotin senast.
10 dagar sen jag nyttjade koffein senast.

Har mitt liv blivit tråkigare?
Har mitt liv blivit outhärdligt?
Har jag gått upp i vikt?
Vantrivs jag?

Mitt liv är bättre än någonsin, jag har sunda rutiner,
tankar och funderingar, sover bättre än någonsin,
saknar ångest och njuter av min ensamhet.

Livet är inte bra, livet är kanon!
Jag saknar ingenting (utom möjligen mina barn).
Jag trivs med mina vänner, min fotölj och mina rutiner.
Jag vaknar och minns allt, somnar med ett leende på läpparna,
vaknar utvilad med rent samvete och sinnesro.

Vad mitt hemliga projekt beträffar så är det påbörjat
men det är fortfarande en månad och 18 dagar kvar
innan någon får veta om det gick i hamn.

Frågan lyder; gick jag upp i vikt av att sluta röka?
Det är ju det alla hotat med när man sagt att man ska sluta.

Fram tills nu har jag gått ner 20 kilo sen nikotinet togs bort ur mitt liv, frågor på det?

Frid och sinnesro!
Sov gott mina vänner!

...och allt är borta *poff*

Livet rör sig sakta åt samma håll som vinden ligger på; en härlig vind från öst eller en blygsam från söder?
Min neuropsykiatriska utredning är i sin linda, jag har fått en "för"-diagnos som stannar hos mig tills jag har det på papper, då kommer ni att få veta varför jag har självmedicinerat konstant i sjutton år; faktum är att den längsta rena period under dessa år är väldigt kort; hur kort kommer jag dock inte att medge förrän tiden är mogen, förrän jag är mogen.

På måndag händer saker i mitt liv som inte hänt på mycket länge, om det går som jag vill så kommer saker och ting att ske, om inte så kommer ni inte att få veta vad det handlade om; ni tre som läser mina rader regelbundet (om än att ni var nitton) för några veckor sedan.

Tankar är bra; drama är bra; gråten i halsen är en skön känsla om den framkallats av en tvserie, en tanke eller en dröm.

Sekunderna går, livet stannar upp och jag trivs med mina känslor, mina tankar och mina drömmar, om än att de senare ligger på en bädd av is tills vidare.

Igår hade jag sex rena månader och idag har jag 150 dagar utan nikotin, så detta firar jag genom att totalt byta diet med målet att mitt bmi ska under trettio så jag slipper operation av magen.

Jag är inne i en period då saker och ting faller på plats, inte för att jag blir lyckligare för det, snarare tvärtom men det är ändå skönt att saker blir som de ska, trots att det är långt till harmonin jag söker. Jag vill inte se ner på människor, men jag kan inte låta bli när jag ser människor med mycket längre tid än mig, göra samma misstag om och om igen, och sen till råga på allt dela med sig om det som om det var första gången (!).

Alla mina rutiner är döda och mitt liv är i kaotiskt kaos, men då jag är maktlös blir jag tvungen att hantera det, sakta bygga nya rutiner, mer och mer inser jag hur mycket jag uppskattar min ensamhet, den självvalda ensamhet som jag inte längre kan välja.

Frid och sinnesro.

Påsken har firats i kyrkan, inte den kyrka jag ville vara i, men likväl en kyrka.
Kul med inneboende bror, men jag saknar min ensamhet, mina rutiner, mitt sätt att vara och att ha mina saker.
Jag ska stå ut med honom, för hans skull, annars så är det dags att sluta sig igen känns det som, vara på mitt rum, med mig och ensamheten, mina böcker, långt bort från alla äckliga, jobbiga människor vars gemensamma iq är i paritet med mitt skonummer. Dessutom, nästa person som dömmer mig för mina tanka eller funderingar, önskningar eller handlingar kommer att få ett krossat okben, oavsett vad det kommer att kosta mig i mitt nionde steg; det skiter jag fullständigt i just nu; jag tycker och tänker precis vad jag vill och agerar efter det, och ingen jävels åsikt betyder någonting.

Jag har varit i Svenska Kyrkan tre dagar i rad nu, intressant men inte riktigt vad jag vill ha ut av livet, lite för normalt och vanligt för min smak, men det finns en flicka där som verkar tycka lite mer om mig än om alla andra och jag känner att hon skulle passa riktigt bra i min närhet, i mitt liv och min säng; kanske ska jag henne till mig själv i sexmånaderspresent. Okej, hon är i yngsta laget, men det är ytterligare en sak som ingen jävel ska lägga någon värdering i, och om det tycker sig ha rätt till det trots allt så är det välkomna, de helt utan synd får varsitt frislag, alla andra får ett krossat okben om de öppnar käften.

Jag vet att det inte finns mycket tillfrisknande i denna text, men det skiter jag högaktningsfullt i, för nu har jag tröttnat på människor igen. Antingen är de som jag vill att de ska vara (dvs; inte där jag är) eller så drar de åt helvete.

Trots att jag inte kan känna varesig lust eller sexuell frustration just nu så skulle jag vilja ha lilla "ms" i min säng, om än bara för att hålla om, krama och dela kroppsvärme med, men jag tror ärligt inte att det kommer att ske, men hoppas kan man ju alltid, och skulle lusten komma så skulle jag inet tveka att slicka upp henne i brygga eller slicka hennes fötter ordentligt då är det jag känner att jag behöver just nu, de och att få switch:a ordentligt och vara undergiven, bli dominerad och omhändertagen; men bara av "ms", ingen annan skulle få eller klara av det.

Nu infaller sömnen, bönen, Ondskan och tankarna på de som dött, blivit dödade och tagit livet av sig i min närhet det senaste året, eller två; speciellt Jon, Malte och B-G. Frid mina vänner, en av er har total frid nu, en av er saknar jag nåt fruktansvärt och din mördare kommer få sitt straff tids nog; det lovar jag.

Öronen mår bättre, ser missfärgade ut, men ganska "normala", ska ta stygnen på skärtorsdagen.
Bilder kommer inom kort.

Sinnesro och kramar

Nu är jag med brorsa igen, tre år sen vi sågs, vi har båda mognat, mest han tror jag. I morgon (måndag) så ska ha med på sitt första möte och jag hoppas att han kommer att trivas lika bra som jag gör.

Dagen har varit lång och fylld med intryck, lärt känna nya människor som inte är beroende och mycket känns bra, är dock orolig över en massa saker just nu, men vet att det enda jag kan göra är att lämna över till min högre makt efter att jag har gjort fotarbetet.

Nu blir det sängen, måste upp lagom tidigt i morgon då mitt kök ser ut som gaza och mitt vardagsrum som om hamas provbombar där, men med tanke på hur kul min bror tycker det är att städa så kommer jag snart att kunna ta hem vänner på besök igen (om jag nu vill det) men det kan vara skönt att kunna i alla fall.

Nu bön, överlämnande, Ondskan och sömn.

Sov gott mina vänner.

Senare idag (eller i morgon, beror lite på hur man ser) så kommer min bror hit, jag har inte sett honom på över tre år och han ska flytta in hos mig, snacka om att det ska bli intressant.
 
Jag ligger drygt sex månader efter med städningen så jag har lite att göra i morgon, dessutom så är det lördag, vilket betyder flygblad i stadens centrum i ett par timmar, sen är det möte (för min sinnesro's skull) och sen kommer min bror. Hade detta varit för ett år sen så hade jag slagit i mig en panna och varit klar med allt till lunch i morgon (inkl målningen av hans rum), men nu är det inte förra året, alltså blir det som det blir.



Jag har betraktat en flygel i smyg i ett par timmar idag, snackat om socialdemokraternas misstag under de senaste valen, och en massa intressanta saker med vår vice valkretsledare; det är härligt med människor som har samma extrema minne som en själv; hoppas på många fler tillfällen med honom och ordinarie (och jag som funderade en smula på att lägga politiken på hyllan, igen).



Nu ska jag be min kvällsbön, lämna över, göra lite extra fotarbete, lyssna på Onskan, sova gott, gå upp i tid och hoppas på en solig dag i morgon. Just det; jag tror att jag äntligen har hittat en pianolärarinna som jag kan fungera tillsammans med då vi delar samma sjukdom; äntligen ska jag få uppfylla en av mina barndoms drömmar.



Sov gott mina vänner, jag saknar er jag träffat och ser fram emot att träffa er andra.



Kram och godnatt!

Nu har jag genomgått öronplastik genom landstingets försorg och på detta sätt sparat femtontusen kronor i jämförelse med vad jag skulle fått betala om jag gjort mitt ingrepp privat. Anledningen då? När jag var yngre så töjde jag mina hål i öronen till 25 mm och skaffade mig ett par riktigt fina pluggar i ädelträ. När jag sedan "växte ifrån" det så hade jag mina hål kvar och de vart aldrig mindre än 15 mm och så har de varit i flera år.

Som ni som läst min blogg vet så är jag full med stigman, de flesta är relaterade till min beroendesjukdom, men det finns också andra; detta var en av dem, så om ungefär en vecka när man tagit stygnen så kommer jag att ha helt "normala" öronsnibbar igen, förutom de eventuella ärr som kommer från plastiken, men hellre ärr än avlånga, oformbara hål.

På tisdag nästa vecka så ska jag på mitt första samtal i min neurologiska utredning, jag ska träffa en specialistläkare, en psykolog och en kurator som tillsammans ska ställa en (förhoppningsvis) korrekt diagnos. Jag förmodar att jag kommer att få träffa dem mer än en gång, annars finns risken att jag kommer att ifrågasätta deras kompetens. Samma dag ska jag för övrigt på information om min andra, kommande operation, men då det skiljer många timmar mellan dem så kommer jag både att ha tid med lunch och en tupplur.

Kvällen har avnjutits med stegarbete tillsammans med min sponsor, ett möte i min hemmagrupp följt av ett praktiskt möte som faktiskt gick riktigt bra. Sen vart det snabbmat då affären stängt när det praktiska var slut, ett samtal med en gemensamhetsvän som gav mig en massa beröm för att jag tar saker och ting mycket bättre sen jag började gå in för mitt stegarbete. Sen talade jag med min far en stund och ytterligare en dryg timme med min mellanbrorsa som jag verkligen hoppas kommer ner till helgen. Nu väntar sängen, sinnesrobön och "det vanliga" överlämnandet efter ett väl utfört fotarbete.

Jag är totalt maktlös inför alkoholen, drogerna och vad andra människor kan hitta på.
Jag gör fotarbetet och lämnar över resten till min högre makt.
Jag önskar att fler kunde se verkligheten som jag ser den.

I jakten på mig själv så gjorde jag ett test enligt MYERS-BRIGGS och resultatet blev just ISTJ. Intressant men frågan är om jag verkligen skulle beskriva mig själv med följande (engelska) ord?



responsible, planner, private, loner tendencies, perfectionist, organized, detail oriented, organized, would rather be friendless than jobless, realistic, observer, clean, focused, does not talk about feelings, finisher, punctual, private, does not appreciate strangeness, not adventurous, not spontaneous, follows the rules, dutiful, avoids mistakes, conventional, likes solitude, insensitive to the hardships of others, prepared, anti-tattoos, things rules are important, cautious, security seeking, prepares for worst case scenarios, logical, analytical, does not accept apologies easily, hard working

I morgon ska jag lägga mig under plastik-kniven för första gången i mitt liv, det är väldigt spännande :D

Jag lider av sk konventsbaksmälla; det är när man varit på konvent, upplevt en massa underbara saker, kommit till en massa insikter, är tillbaka i verkligheten och ska försöka omsätta allt i verkligheten, att man dessutom slarvat med sömn, mat och sockerintag under en helg gör knappast saker och ting bättre, och som prickarna över det tyska y:et så har jag spenderat 15 timmar i en bil under tre dagar; bara det sätter sina spår.

Som en liten bonus till allt detta så har jag trappat ner mitt SNRI-preparat (självklart på läkares inrådan) för att sänka mina värden av noradrenalin (för att förlänga min "stubin" en aning) och det har vi nu lyckats med; jag har alltså varit medicinförgiftad i ett drygt halvår. Problemet som infunnit sig är att jag upplever fruktansvärt mycket ångest, för de mest enfaldiga och konstiga saker samt att jag känner mig allmänt miserabel och "nere", mina sömnstörningar finns kvar och mitt sömnbehov har ökat markant de senaste två veckorna.

Jag fick under helgen veta att en ingift släkting ljög för mig om hur han brutit näsan, när jag talade med honom i mitten av förra veckan. Lögnare står inte speciellt högt i kurs hos mig just nu (bland annat eftersom jag själv tänker efter både en och tre gånger så jag inte säger något osant, innan jag öppnar käften), de är någonstans mitt mellan golbögar och pedofiler, för att ta det på "kåkspråk".

Nu är jag trött, väldigt trött.